126
i sådan utsträckning att hinder föreligger för allmänhetens utnyttjande av stranden till bad och friluftsliv. Här avses närmast egentliga strandtomter men icke sådan indragen bebyggelse som i stort sett icke utgör något hinder för allmänhetens utnyttjande av stranden även om bebyggelsen skulle ligga inom strandlagsområde. Frågan har besvarats genom överlantmätarna efter överslagsmässig uppskattning med stöd av ortskännedom. Med detta tillvägagångssätt som tillämpats av praktiska skäl kan frågan icke sägas ha klarlagts exakt. Men däremot har man fått en god uppfattning om storleksordningen på den ineffektiva delen av strandregleringen, något som bedömts tillräckligt för utredningens del. Resultatet av undersökningen visar att drygt 6 % eller 870 kilometer av den totala strandlängden med särskilt strandskydd bedömts vara bebyggd vid årsskiftet 1961/62 i sådan omfattning att allmänhetens utnyttjande av stranden till bad och friluftsliv är omintetgjord. Även i detta hänseende varierar förhållandena avsevärt mellan de olika länen.
Praktiskt taget samtliga uppgiftslämnare anser att riktlinjerna i strandlagen är i stort sett tillfredsställande i och för sig och att den skärpning av strandregleringen som nu anses nödvändig i huvudsak kan sägas vara en tillämpningsfråga samt en organisatorisk och ekonomisk fråga. Emellertid uttalas också med stöd av erfarenheter från den praktiska tillämpningen en hel del önskemål om ändringar av strandlagen samt av tillämpningskungörelsen till denna. Till flertalet av dessa spörsmål återkommer utredningen i det följande men vill redan nu redovisa undersökningsresultatet i tre särskilt betydelsefulla frågor, nämligen strandplaneringen, strandlagens ekonomiska konsekvenser samt en lagteknisk fråga nämligen om det särskilda strandskyddet alltjämt skall regleras i en strandlag eller infogas i annan lagstiftning.
B. Strandplaneringen
Vid utfärdandet av strandlagsförordnanden har ursprungligen tillämpats i huvudsak två olika tillvägagångssätt. I ena fallet har förordnandena avsett stora sammanhängande områden — hela insjöar eller kustband. Vid strandlagens tillkomst har lokaliseringen av sådana förordnandeområden i huvudsak kunnat ske med stöd av ortskännedom men utan egentlig översiktlig planering. Avsikten har därvid ofta varit att efter hand utföra en sådan planering i länsstyrelsens regi för att med ledning av denna efterjustera områdenas omfattning. En sådan planering har dock uteblivit i flertalet fall, enligt uppgift på grund av brist på resurser. En länsplanering har dock skett åtminstone i Stockholms och Hallands län samt pågår eller förberedes i andra län. Denna översyn kan då syfta till att antingen begränsa de ursprungligen bestämda områdena där detta är motiverat eller
