132
nämligen att huvuddelen av den utrednings- och planläggningsverksamhet som ligger till grund för nu gällande strandlagsförordnanden har utförts som avgiftsfria tjänsteuppdrag av de statliga planeringsorganen. Det är ofta fråga om ett av länsstyrelserna lett lagarbete mellan länsarkitektkontoren, länslantmäterikontoren samt lantmäteristatens lokala enheter ute i länen. Inte minst insatserna från sistnämnda enheter har i många fall visat sig värdefulla på grund av deras lokala ortskännedom och nära kontakt med kommunerna.
D. Strandlagens samband med annan lagstiftning
Angivna spörsmål diskuterades ingående redan vid strandlagens tillkomst (jfr prop 187/1952 sid 152—157). Därvid undersökte strandutredningen möjligheterna i tekniskt hänseende såväl att ta in strandreglerna i byggnadslagen som att låta dem ingå i den då föreslagna naturskyddslagen och fann i båda fallen att det icke mötte större svårighet att inarbeta dem i respektive lagar. Bland annat av det skälet att frågan om en naturskyddslag icke var avgjord fann strandutredningen dock lämpligast föreslå en särskild strandlag. Av de ungefär trettio remissinstanser som överhuvud taget diskuterade detta spörsmål ansåg icke fullt en tredjedel att bestämmelserna borde upptagas i en särskild lag medan de övriga mer eller mindre bestämt ansåg att reglerna borde infogas i annan lagstiftning, närmast i byggnadslagen eller i en blivande naturskyddslag. Med hänsyn till att den provisoriska strandlagen redan ansågs ha ingått i det allmänna medvetandet stannade statsmakterna för att låta även de definitiva bestämmelserna i ämnet utgöra en speciallag.
Redan i ett inledande skede av naturvårdsutredningens undersökning av strandlagens tillämpning har det visat sig att den praktiska verksamheten möter vissa speciella problem på grund av det nära samband som råder beträffande syftet med dels strandlagen, dels 86 och 122 §§ byggnadslagen och dels slutligen vissa regler i naturskyddslagen. Med anledning härav har utredningen till länsstyrelserna ställt frågan huruvida det i praktiken visat sig ett behov av närmare samordning av dessa bestämmelser. Detta spörsmål har behandlats av ett sextiotal myndigheter och organ av vilka endast nio förklarat att något praktiskt behov av samordning icke förmärkts. Samtliga övriga remissorgan har på olika sätt styrkt att ett samordningsbehov föreligger eller att frågan i varje fall bör undersökas närmare. Med hänsyn till yttrandenas innehåll kan dessa remissorgan indelas i tre grupper. Den minsta gruppen eller tre myndigheter uttalar att en samordning av angivna lagar och lagrum bör genomföras endast på det sättet att strandlagen infogas i byggnadslagstiftningen. Den ojämförligt största gruppen omfattar ett fyrtiotal organ som mer eller mindre bestämt
