förordar att en utredning av förevarande spörsmål tar sikte på att infoga såväl strandlagen som 86 och 122 §§ byggnadslagen tillsammans med naturskyddslagen i en ny naturvårdslag. Slutligen anför ett tiotal myndigheter intressanta synpunkter på samordningsfrågan utan att direkt ta ställning för egen del på annat sätt än att man mer eller mindre uttryckligt förordar att frågan undersökes närmare eller i varje fall tillför synpunkter som utgör motiv för en sådan undersökning.
Till denna grupp hör byggnadsstyrelsen som anför:
Byggnadsstyrelsen vill i första hand beröra den av utredningen ställda frågan om det i praktiken har visat sig vara ett behov att närmare samordna bestämmelserna i 86 och 122 §§ byggnadslagen, strandlagen och 12—15 §§ naturskyddslagen (om naturparker). Man har här i tre olika författningar bestämmelser, som visserligen skiljer sig i fråga om det nominella syftet men som kan beröra likartade förhållanden. I praktiken kan därför de olika bestämmelserna ofta framstå som olika vägar att nå ett och samma mål. Det ligger dock i sakens natur att förhuden enligt strandlagen har en lokal begränsning till strandområden. När det gäller att skydda ett strandområde mot olämplig bebyggelse kan man följaktligen använda sig av byggnadsförbud enligt 86 respektive 122 §§ byggnadslagen eller enligt strandlagen eller av fridlysning enligt 12-15 §§ naturskyddslagen. Valet av form för reglering har sannolikt ofta påverkats av möjligheterna att ta allmänna medel i anspråk för den kompensation som i vissa fall förutsätts utgå till markägare. Det nu tillämpade systemet att genom tre olika författningar reglera en och samma fråga synes ej helt tillfredsställande; bl a är det ägnat att skapa osäkerhet och förvirring för den byggande allmänheten. Oavsett de rättsliga utgångspunkterna måste det bakomliggande motivet här vara att skydda vissa strandområden mot olämplig exploatering. Enligt byggnadsstyrelsens mening finnes det anledning för 1960 års naturvårdsutredning att undersöka om icke möjligheter skulle föreligga för en mera enhetlig reglering av strandskyddet.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län påminner om allemansrättens
betydelse i sammanhanget och säger härom:
Det sociala naturskyddet har ett nära samband med allemansrätten. Därest den sistnämnda bleve föremål för legal reglering torde det ligga nära till hands att till samma lag överflytta strandlagsförbuds- och naturparksinstituten. Vad den nuvarande strandlagen beträffar har ju densamma ett så pass begränsat syfte att behovet av en samordning med naturparksinstitutet icke torde framträda med särskild styrka. Länsstyrelsen vill i detta sammanhang framhålla, att strandlagen, såväl ifråga om benämning som beträffande innehåll och funktion, fått en fast förankring i det allmänna rättsmedvetandet. Oavsett lösningen av nyssnämnda legislativa spörsmål synes i den byggnadspolitiska lagstiftningen böra bibehållas ett instrument för skyddande av ömtåliga naturområden och kulturminnesområden, därvid torde böra bemärkas att det naturskyddande syftet vid en sådan fridlysning icke behöver vara socialt och allemansrättsligt betonat. Givetvis kan med nuvarande lagstiftning i vissa fall en kollision inträffa mellan de ovannämnda tre grupperna av föreskrifter; i en dylik situation bör uppenbarligen ett förbud som till sitt innehåll är mindre omfattande än ett annat eller som eljest innefattar en onödig dubblering, återkallas.
