134
Länsarkitekten i Stockholms län anför:
I den av länsarkitekten till länsstyrelsen år 1956 avlämnade utredningen om bl a fritidsproblemen i skärgårdsområdet vid Stockholm har denna fråga i viss mån behandlats. Det är givet att naturskyddet och friluftslivet nästan alltid har ett visst samband. Lika svårt som det är att bortse från önskemålet om vacker natur vid exempelvis en badplats eller en tillfällig natthamn för fritidsbåtar, lika svårt är det att bortse från behovet av att vistas i och njuta av naturen i områden där den rena naturvården är ett särskilt starkt intresse. Emellertid finns det självfallet en gradering härvidlag. Man kan ganska lätt särskilja en typ av områden (ex stora badplatser) dit man önskar att många skall kunna samlas och där naturförhållandena frånsett terrängens lämplighet för friluftslivet är av avgjort underordnad betydelse och en annan typ där naturen har speciella särdrag som bör skyddas (landskap, djurliv och växter) och som följaktligen icke tål en alltför stark invasion av människor med därav orsakad markförslitning och annan skadegörelse. I exempelvis Stockholms läns skärgårdar finns partier som böra skyddas likaväl med hänsyn till den direkta användningen för friluftsliv som med hänsyn till naturförhållandena. I samband med den ovannämnda utredningen år 1956 hade man mot bakgrunden av den svåra situationen ifråga om fritidsbebyggelsens utbredning och lokalisering föreslagit såsom en omedelbar åtgärd en revidering av gällande strandlagsförbud och utökning av tillämpningsområdena för 86 och 122 §§ byggnadslagen. Det visade sig emellertid då att inom en del partier, företrädesvis i gränsområdet mellan det yttre skärgårdsbandet och skärgården innanför, det erbjöd svårigheter att bedöma vilken av dessa lagar som skulle tillämpas. Det vore önskvärt att man hade möjlighet att bevara sådana partier med skyddsföreskrifter, där hänsyn tages i lika hög grad till friluftslivet som till naturen. En omständighet av betydelse för hur 86 och 122 §§ byggnadslagen skall tillämpas är, liksom för strandlagen, ersättningsfrågan. I nuvarande läge, där ersättningsfrågan lämnats öppen, torde dessa byggnadslagens föreskrifter i regel icke innebära byggnadsförbud, men de ge dock större möjligheter än vad man annars har till en sådan speciell vård och lokalisering av bebyggelsen som exempelvis naturförhållandena motivera.
Som nämnts ovan förordar flertalet remissorgan en samordning av de
här behandlade lagarna och lagrummen i en ny naturvårdslag. Till denna
grupp hör länsstyrelsen i Gävleborgs län som åberopar två av länsarkitekten
och överlantmätaren i länet utarbetade gemensamma yttranden. Innan
naturvårdsutredningen ställt sin samordningsfråga anför de:
Därest behov skulle uppkomma att säkerställa och särskilt reglera användningen av sådana strövområden, för vilka strandlagen ej kan tillämpas, synes gällande lagstiftning för ändamålet komplicerad och svår att tillämpa. Vid sidan av byggnadslagen är väl fridlysning såsom naturpark enligt 12 § naturskyddslagen den utväg, som närmast står till buds, men då åtgärden erfordrar ägarens samtycke, därest området icke i fastställd plan enligt byggnadslagen blivit avsatt för det med fridlysningen avsedda ändamålet, torde detta institut ge alltför ringa möjligheter. Det synes vara lämpligt att de lagbestämmelser av social natur som syftar till att på ett eller annat sätt skydda och säkerställa fritidsområden för en större allmänhet, samordnas och samlas, antingen i en gemensam lag eller också inordnas i byggnadslagen. Bestämmelserna bör utformas så, att lagstiftningen blir
