136
oöverkomliga. Överlantmätaren i Stockholms län motiverar en samordning på följande sätt:
Syftet med strandlagen är i huvudsak socialt och har nära anknytning till naturskyddslagens syfte med bestämmelserna rörande naturparker. Därjämte har strandlagen betydelse för landskapsvården och därmed också för naturvärden i vidare mening. Bestämmelserna i 86 och 122 §§ byggnadslagen, vilka har en utpräglat defensiv karaktär, har ett klart naturvårdande syftemål. Samma är förhållandet med 12—15 §§ naturskyddslagen. Överlantmätaren anser att strandlagens inordnande även formellt i en omarbetad naturskyddslag kan ge ökade möjligheter till samordning av de praktiska naturvårdsåtgårderna. En separat lag för strändernas skydd synes numera icke så starkt motiverad som vid strandlagens tillkomst.
Även Östersunds stads byggnadsnämnd förordar en lagteknisk
samordning av här ifrågavarande bestämmelser och säger:
Frågan om behovet av samordning av bestämmelserna i 86 och 122 §§ byggnadslagen, strandlagen och 12—15 §§ naturskyddslagen bedömer vi så, att enär dessa bestämmelser finns inom tre olika lagar, det är relativt lätt att förbise någondera av lagens bestämmelser. Det torde vara en fördel om samtliga här ovan nämnda bestämmelser samlades i t ex naturskyddslagen. Genom denna koncentration skulle ernås större tyngd och klarhet åt bestämmelserna, varigenom man i praktiken bättre skulle kunna -bevaka de intressen, som dessa bestämmelser avser att tillgodose.
I samma ämne anför Skånes naturskyddsförening:
De objekt som kan bli föremål för behandling enligt de nämnda lagrummen är tämligen likartade. Vidare torde kunna sägas att de åtgärder som med stöd av dem kan vidtas framförallt innebär att objektens utnyttjande för bebyggelse läggs under tillståndstvång eller eljest försvåras. Med hänsyn härtill vill föreningen ifrågasätta huruvida icke de nämnda paragraferna i byggnadslagen lämpligen bör utbrytas ur denna och i stället infogas i naturskyddslagen samt huruvida icke strandlagen i sin helhet bör inarbetas i sistnämnda lag. Onekligen är naturskyddslagstiftningen nu rätt splittrad. Utom i de tre nu nämnda lagarna finner man till exempel i vattenlagen och jaktstadgan bestämmelser som är av betydelse för naturskyddet. Föreningen finner det därför önskvärt att åtgärder vidtas som kan leda till en större koncentration av naturskyddslagstiftningen. Ett steg i sådan riktning vore de åtgärder som föreningen ovan bragt på tal.
Liknande synpunkter anläggs av överlantmätaren i Kristianstads län som
anför:
Det har i diskussionen rörande strandlagen också ifrågasätts, om den alltjämt skall vara en fristående lag eller om den skall infogas i annan lagstiftning. De objekt, som blir föremål för behandling enligt strandlagen, är tämligen likartade med dem, som behandlas i 86 och 122 §§ byggnadslagen och i 12—15 §§ naturskyddslagen. Gemensamt för dessa lagar torde kunna sägas, att de åtgärder, som med stöd av dem vidtages, framförallt innebär, att områdenas utnyttjande för bebyggelse lägges under tillståndstvång eller eljest försvåras. Med hänsyn härtill kan ifrågasättas, huruvida ej naturskyddslagen, strandlagen och »naturvårdsdelen»
