i ovannämnda §§ i byggnadslagen borde ingå i en särskild naturvårdslag. Detta skulle onekligen vara till en stor fördel såväl för myndigheterna, som skall tillämpa lagstiftningen på området, som för allmänheten.
Även länsarkitekterna i Uppsala och Östergötlands län samt
överlantmätarna i Göteborgs och Bohus samt Skaraborgs län förordar bland annat
ur effektivitetssynpunkt en ny naturvårdslag som i sig innefattar inte bara
naturskyddslagen utan också strandlagen och angiva regler i
byggnadslagen. Därvid framhålles utom annat att en sådan samordning skulle
innebära en bättre överblick över lagstiftningens möjligheter på förevarande
område, större samlad effekt samt en förenklad administration till gagn
för såväl allmänheten som de myndigheter som omhänderhar
lagtillämpningen. Länsstyrelsen i Jönköpings län ansluter sig till de synpunkter som
framkommit i yttranden av överlantmätaren och länsarkitekten i länet. Den
senare säger att en samordning av de här behandlade bestämmelserna
vore av värde. Överlantmätaren anför:
Beträffande erfarenhet i avseende å behovet av närmare samordning av bestämmelserna i 86 och 122 §§ byggnadslagen, strandlagen och 12—15 §§ naturskyddslagen må slutligen anföras att vid inventering till grund för strandlagsförordnandena frågeställningen ofta var den om ett förslag till förordnande verkligen var till fullo motiverat av strandlagen eller om vad man åsyftade icke istället var skyddande av intressen som 86 och 122 §§ byggnadslagen avser att tillgodose. Även om sålunda frågorna nära berör varandra och en samordning därför kan tillstyrkas, synes de båda byggnadsförbudstyperna böra åtskiljas med hänsyn till sina olika syften. Ersättningsfrågan enligt de nämnda paragraferna i byggnadslagen bör lösas på ett effektivare sätt än nu är fallet. Naturligast synes vara att dessa bestämmelser flyttas från byggnadslagen och tillsammans med strandlagen och naturskyddslagen sammanföras i en ny lag.
Tre av de remissinstanser som förordar en utredning om samordning
av här angivna bestämmelser uttalar som nämnts att åtgärden bör
genomföras endast på det sättet att strandlagen infogas i byggnadslagstiftningen.
Icke i något fall anförs någon närmare motivering för denna ståndpunkt.
I ett fall sägs att en sådan samordning vore naturlig och lämplig.
Som nämnts finns det också nio remissinstanser som icke erfarit något praktiskt behov av en samordning av här ifrågavarande bestämmelser. I allmänhet förekommer icke heller i dessa fall någon närmare motivering för eller utveckling av denna ståndpunkt. I frågan anför emellertid länsarkitekten i Kristianstads län:
Förbud enligt strandlagen och enligt 86 eller 122 §§ byggnadslagen ävensom förbud enligt 21 § naturskyddslagen har tillämpats samtidigt till exempel vid Hovs hallar utan att några praktiska olägenheter märkts därav. Något praktiskt behov av att samordna naturskyddslagens bestämmelser om naturparker med bestämmelserna i strandlagen och i 86 och 122 §§ byggnadslagen föreligger ej då
