Hoppa till innehållet

Sida:SOU 1962 36.djvu/140

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

138

fridlysningsbestämmelserna i allmänhet är sådana att något ytterligare förbud ej erfordras.


Samma åsikt har länsarkitekten i Kopparbergs län som anför:

I Kopparbergs län omfattar de områden för vilka förbud jämlikt 122 § byggnadslagen meddelats ej betydelsefulla strandområden. Detsamma gäller de med stöd av naturskyddslagen fridlysta naturparkerna. Något praktiskt behov av samordning av de under denna punkt omnämnda lagrummen har på grund härav ej kunnat konstateras i detta län.


Sammanfattningsvis kan sägas att flertalet uppgiftslämnare redovisar starka praktiska skäl för en lagteknisk samordning av strandlagen, 86 och 122 §§ byggnadslagen samt naturskyddslagen. De naturområden som skyddas med stöd av de tre lagarna anses alla tjäna likartade eller identiska naturvårdsintressen av kulturell och social art. Det påpekas att skyddsreglernas splittring på tre olika lagar i många fall skapar osäkerhet om vilken lag som skall tillämpas på ett konkret objekt. Olägenheterna i praktiken ökas av att de tre lagarna arbetar med olika formella och materiella villkor för skyddsåtgärderna samt med olika ersättningsförfaranden och ersättningsmöjligheter gentemot de berörda markägarna. Särskilt med hänsyn till den snabba utveckling som nu sker och som innebär att naturen tas i anspråk för inte minst rekreation och friluftsliv på ett helt annat sätt än tidigare anser man att det krävs en stark upprustning av lagstiftningen på naturvårdens område. Vid en sådan upprustning som skall trygga naturens rätta tillvaratagande som samhällelig tillgång anses det idag nödvändigt eftersträva en så vitt möjligt enhetlig lagstiftning. En koncentration av förevarande regler till en ny naturvårdslag skulle enligt remissorganen i praktiken möjliggöra en bättre överblick över lagstiftningens möjligheter på förevarande område, större samlad effekt samt en förenklad administration, allt till gagn för allmänheten och för de myndigheter som omhänderhar lagtillämpningen.

Mot en lagteknisk samordning av reglerna i strandlagen, 86 och 122 §§ byggnadslagen samt naturskyddslagen anförs i stort sett endast att det dock är möjligt att använda bestämmelserna i de tre lagarna alternativt eller till och med att samtidigt tillämpa alla tre eller två av dem på ett och samma naturområde.