sammanhang med naturskyddslagstiftningen bör emellertid det särskilda strandskyddet samt åtgärder enligt 86 och 122 §§ byggnadslagen, såsom framgått av kap 6, betraktas som element i naturvårdspolitiken och systematiskt samordnas med naturskyddslagens nuvarande innehåll.
På något längre sikt anser utredningen det önskvärt att viss översyn kunde ske av riktlinjerna för viltvård, jakt och fiske i syfte att på dessa områden i ökad utsträckning bereda utrymme för tidsenliga naturvårdssynpunkter. I nu förevarande sammanhang har det emellertid icke varit möjligt för utredningen att gå in på dessa var för sig vidsträckta och komplicerade lagstiftnings- eller förvaltningsområden.
C. Allmänna riktlinjer för tillskapandet av naturområden
Det av utredningen inhämtade materialet, som närmare redovisats i kap 4—7, ger värdefull vägledning för slutsatser om naturvårdens arbetsuppgifter i stort. Bland de egentliga naturvårdsuppgifterna framstår i första hand säkerställandet av naturområden av olika slag som en arbetsuppgift av mycket stora dimensioner. Enligt utredningens uppfattning bör härvidlag, såsom tidigare uttalats, principiellt eftersträvas att söka tillgodose både kulturella och sociala behov samtidigt. En sådan målsättning kräver jämförelsevis stora områden, som tillåter ett differentierat utnyttjande. Stor uppmärksamhet måste därvid ägnas områdenas tillgänglighet, d v s utrustning med vägar, parkeringsplatser och övernattningsmöjligheter, iordningställandet av vandringsleder samt områdenas beskrivning. Vidare måste en betydligt ökad omsorg ägnas åt områdenas skötsel, särskilt med syfte att slå vakt om en värdefull flora och fauna. Icke minst ur social synpunkt måste dessa allmänna kvalitetskrav understrykas. Den värdefulla rekreationen uppnås endast i en kvalificerad naturmiljö med väl bevarad och intresseväckande flora och fauna, tillgång till rena vatten o s v. På längre sikt torde dessa krav på naturområdenas standard i den allmänna opinionen framstå som lika berättigade som kraven på goda bostäder, goda kommunikationer o s v. Utredningens undersökningar har gett vid handen att vårt nuvarande bestånd av fridlysta naturområden företer brister i framför allt två avseenden: det är ur kulturell synpunkt föga representativt för svensk natur och det är ur social synpunkt regionvis klart otillräckligt.
Utredningen har inledningsvis i detta kapitel understrukit vikten av att naturvårdspolitiken grundas på vetenskapligt riktiga principer. Forskningen rörande de biologiska sammanhangen i naturen förutsätter fältstudier av ett antal objekt, som tillsammans kan anses representativa för svenska förhållanden. De fridlysta objekten är visserligen redan nu många och av mångskiftande karaktär men kan dock icke, på grund av sin många
