154
gånger slumpvisa tillkomst, sägas representativt företräda det svenska natur- och kulturlandskapet. I stället kan med viss rätt göras gällande att en stor del av landets objektivt sett mest skyddsvärda naturområden icke fridlysts och ej heller föreslagits till fridlysning. En komplettering är därför nödvändig, syftande till en jämnare fördelning på både kategorier och geografiska zoner. Bland de mera framträdande önskemålen, som anmälts från naturvetenskapligt håll, må här nämnas skyddet av ett antal större sjöar, av en större eller medelstor älv i hela dess utsträckning, av kust- och skärgårdsområden på både ost- och västkusten, av ett stort alvarområde samt av ett antal exempel på nu icke representerade former av myr-, fjäll- och hedlandskap.
Den sociala naturvårdens behov har i remissyttrandena tilldragit sig mycket stor uppmärksamhet och har av många betecknats som den dominerande arbetsuppgiften i svensk naturvård. Det ligger i sakens natur, att ett program för tillgodoseende av framför allt tätortsbefolkningens behov av naturområden för rekreation och friluftsliv bör eftersträva en anpassning till svenska folkets fritidsvanor på längre sikt. Man finner då att det är ett rikt differentierat behov, som skall tillgodoses. Även om vissa fritidsvanor dominerar, finns det anledning varna för att tillgodose friluftsbehovet med alltför standardiserade eller ensartade objekt. Man bör i stället söka ge allmänheten valmöjligheter i större utsträckning än vad som nu är fallet. Denna princip kan kort sammanfattas så, att den sociala naturvården bör inrikta sig på ett möjligast rikt urval av miljöbetonade naturområden. I detta avseende företer det sociala behovet alltså vissa gemensamma drag med det kulturella behovet.
Enligt utredningens mening kan man vidare icke bortse från att det råder ett bestämt sammanhang mellan befolkningskoncentration och behov av friluftsområden. Det gäller icke blott att möta behovet av rekreation under semester och andra längre ledigheter utan lika viktigt är att beakta det mera kortfristiga behovet, d v s det dagliga och weekendbehovet. Med ett visst berättigande kan man tala om behov av både »närområden» och »fjärrområden». Ur dessa synpunkter synes fullt klart att uppmärksamhet främst måste ägnas behovet av friluftsområden i södra och mellersta Sveriges tättbefolkade regioner. Inom vissa av dessa sammanfaller dessutom den egna befolkningens behov av närområden med det övriga landets behov av fjärrområden. Inom de angivna delarna av landet anser utredningen att det föreligger ett överhängande behov i ostkustens och västkustens strand- och skärgårdsområden, på Öland, Gotland och i Skåne samt i en bred region med ungefärlig axel Göteborg—Stockholm. Vidare föreligger angelägna uppgifter i vissa fjälltrakter. — Även med hänsyn till behovets regionala fördelning företer alltså den sociala och kulturella naturvärden vissa gemensamma drag.
Den av utredningen verkställda inventeringen av behovet av natur-
