anledning av förändrade förhållanden i övrigt. Det synes utredningen i viss mån tveksamt av vilken anledning intill varandra gränsande nationalparker, exempelvis Stora Sjöfallet, Sarek och Padjelanta, skall administreras som fristående objekt. Ett stort, sammanhängande och rikt differentierat högfjälls- och vildmarksområde bör vara målsättningen på lång sikt. Även gällande bestämmelser för nationalparkerna synes mogna för en översyn så att dessa ter sig rimliga i alla avseenden. Därvid måste hela skalan av intressen — från vetenskapliga spärrområden till med anläggningar utrustade turistområden — tillgodoses, så att parkerna kommer till verkligt utnyttjande.
Vid denna översyn bör det nuvarande beståndet givetvis icke undergå någon minskning, såvida icke syftet med det ursprungliga skyddet gått förlorat. Uppmärksamhet bör ägnas alla angelägna kompletteringsbehov. Vissa utvidgningar kommer sannolikt att visa sig möjliga i den mån hänsyn tages till ortsbefolkningens speciella behov och önskemål, särskilt samernas.
Den skisserade uppgiften torde få fullföljas i nära samarbete mellan det nya centrala naturvårdsorganet, domänstyrelsen och länsstyrelsen, och samordnas med lösandet av ännu öppna frågor om den fortsatta vattenkraftutbyggnaden.
E. Landskapsvården
Vid sidan av säkerställandet av naturområden och åtgärder i övrigt till skydd för friluftslivet utgör landskapsvården, såsom framgått av remissyttrandena, ett utomordentligt viktigt arbetsområde för naturvården. Landskapets utseende och karaktär bestämmes på ett avgörande sätt av markens utnyttjande och exploatering, verksamheter, som ur förvaltningssynpunkt i dag är fördelade på ett stort antal myndigheter och organ. En speciell grupp av åtgärder med vittgående återverkningar i landskapet är de direkta uttagen av vissa icke reproducerbara naturprodukter, såsom malm, sten, grus, jord och torv. I det komplex av verksamheter, som tillsammans formar landskapet, har i gällande rätt endast ett fåtal åtgärder, huvudsakligen den sk täktverksamheten, karaktären av egentliga naturvårdsuppgifter.
Landskapsvård i vidare bemärkelse är sålunda ett mycket splittrat arbetsområde. Det saknas helt enkelt en instans, som koordinerar alla landskapspåverkande åtgärder till en lämplig syntes. Visserligen syftar planeringen enligt byggnadslagen till ett klarläggande av markens användning för olika ändamål, men i stort sett har dessa planinstitut endast kommit till användning för att lösa tätbebyggelsens problem. De områden, som därvid icke varit aktuella för tätbebyggelse, har av olika skäl i detta sammanhang i stor utsträckning lämnats åt sitt öde.
Det har icke saknats röster för att åtgärder borde vidtagas för att åstadkomma en ökad samordning av den fysiska planeringen. Bland annat har riksdagens 1960 församlade revisorer vid sin behandling av planväsendets centrala ledning ifrågasatt, om icke tiden nu vore inne för en mera allomfattande landskapsplanering, inom vilken även naturvården
