162
erhåller sin tillbörliga plats. Det vore, uttalade revisorerna, en fråga om gestaltningen av hela den miljö, i vilken dagens och morgondagens människor har att leva, verka och finna rekreation.
Utredningen vill helt instämma i den nyss angivna målsättningen. Det faller emellertid utanför utredningens kompetens att utforma en samordnad organisation för alla de skilda verksamheter, som på ett eller annat sätt medverkar i landskapsplaneringen. Denna fråga kommer för övrigt att inom kort bli föremål för en särskild utredning (prop nr 98/1962, sid 81). Utredningen har i stället ansett som sin centrala uppgift att söka klarlägga, hur naturvårdsintresset skall bevakas och tillgodoses i den nuvarande förvaltningsapparaten, varvid utredningen i allt väsentligt har att utgå från den ansvarsfördelning som nu gäller. Ur nyss anförda synpunkter kan naturvården på landskapsvårdens område anses ha dels ett stort antal bevaknings- och samrådsuppgifter, dels inom ett begränsat, men mycket viktigt område en uppgift att förvalta på eget huvudansvar. I sistnämnda avseende erfordras enligt utredningens mening en grundlig översyn och samordning av åtgärder för bebyggelsekontrollen, kontrollen av vissa arbetsföretag, särskilt täkterna och bilskrotningsföretagen, samt utomhusreklamen.
F. Den ekonomiska ansvarsfördelningen mellan stat och kommun
Såsom framgått av de tidigare avsnitten av betänkandet är det betänkligt illa ställt med samhällets möjligheter att snabbt förverkliga den ovan skisserade allmänna målsättningen för en komplettering av våra naturområden. Utredningen vill här något närmare beröra en av orsakerna härtill. Det har länge ansetts, att ansvaret för tillskapandet av friluftsområden främst vore en kommunal uppgift. Detta är exempelvis en genomgående princip i byggnadslagstiftningen. Det har också enligt byggnadslagens regler utarbetats ett stort antal översiktsplaner, av vilka många upptager betydande s k grönområden. I regel har det emellertid stannat härmed. Vid genomförandet av planerna har kommunerna tvekat med hänsyn till kostnaderna. I och för sig är detta fullt förklarligt. Genom den rörlighet, som numera kännetecknar friluftslivet är det mycket vanligt, att allmänheten söker sin rekreation i en annan kommun än den egna. Den gängse kommunala planeringen måste främst inriktas på kommunens egna behov och det är därför helt naturligt svårt att inom ramen för kommunens ekonomi finna utrymme för en aktiv insats till fromma för folk från andra delar av landet. I många fall är även det enskilda länet en alltför trång bas för en planering av friluftslivets markbehov. Det kan med fog göras gällande att säkerställande av exempelvis delar av ostkustens eller västkustens stränder och skärgårdar, delar av Öland eller
