166
informella planeringen enligt tillämpningskungörelsen till strandlagen. Som förut anmärkts finns det här i landet gott om färdigställda eller antagna generalplaner, men ytterst få fastställda sådana. I sin behandling av naturvårdens markbehov är de relativt ojämna, ett förhållande som ytterst beror på att det hittills saknats allmänt accepterade riktlinjer på området. Detta hindrar givetvis icke att en generalplan kan vara ett utmärkt underlag för konkreta naturvårdsåtgärder i många fall. Utredningen har dock icke ansett sig kunna utgå från att varje hittills utarbetad generalplan utan översyn kan utgöra lämpliga lokala riktlinjer för den framtida naturvärden.
Den informella strandplaneringen har, där den tillämpats riktigt, visat sig ha betydande fördelar. Enligt utredningens mening talar många skäl för att naturvårdsplaneringen utformas som en vägledande planering, som får rättsverkningar först därigenom att den utgör underlag för ett särskilt beslut enligt en ny naturvårdslag, t ex i fråga om avsättande av reservat. Beroende på omständigheterna torde därför naturvårdsplaneringen antingen kunna ha karaktären av fristående, informell planering eller utnyttjande av en planering enligt byggnadslagen, i vilken naturvårdssynpunkterna funnit en ur allmän synpunkt aktuell och rimlig lösning.
Såsom antytts tidigare bör i naturvårdsarbetet ingå ett rikhaltigt system av rättsmedel, som medger ett differentierat och nyanserat åtgärdsprogram. Det synes nödvändigt att planeringen beaktar behovet av syntes. Sålunda bör en naturvårdsplanering om möjligt behandla avsättandet av reservat, strandskydd och landskapsvårdande åtgärder, såsom täktreglering, kontroll av andra arbetsföretag, behov av bebyggelselokaliserande åtgärder o s v i ett sammanhang. Först genom en lämplig samordning av alla dessa åtgärder torde man kunna tala om en systematisk naturvård.
För att samhällets insatser på naturvårdsområdet skall bli fruktbärande är det av utslagsgivande betydelse att alla medborgargrupper kommer till insikt om det ansvar, som vilar på den enskilda människan vid vistelse i naturen. Detta ansvar har två särskilt framträdande sidor. Den ena avser hänsynen mot den levande naturen och måste bygga på vissa fundamentala kunskaper om växt- och djurliv och det biologiska sammanhanget i stort. Den andra sidan, som med utredningens allmänna utgångspunkter kan förväntas få allt större betydelse, avser hänsynen mot markägarna och landsbygdens näringsliv över huvud. Om en tätortsbo skall kunna uppträda på ett hänsynsfullt sätt ute i den »vanliga» naturen, måste han veta något om jordbruk och skogsbruk m m, så att han förstår, vilka åtgärder från hans sida som kan föranleda skada eller olägenhet.
Här föreligger enligt utredningens mening en folkuppfostraruppgift av stora dimensioner, till vilken både skolväsendet, åtskilliga fackmyndigheter samt de stora folkrörelserna bör knytas och där både press, radio och television bör utnyttjas. En god utgångspunkt finns i de insatser, som redan nu görs av de ideella organisationerna på naturvårdsområdet.
