H. Naturvårdens arbetsmetodik
Den kortfattade karakteristik, som i det föregående lämnats av naturvårdens allmänna karaktär och huvuduppgifter, ger underlag för vissa allmänna slutsatser om arbetsmetodiken på området. Principiellt bör, såsom tidigare anförts, naturvården betraktas som ett element i samhällsplaneringen i stort. I många väsentliga hänseenden är naturvården en fråga om markutnyttjande och möter här konkurrens från andra samhälleliga anspråk, mot vilka en avvägning måste ske. Härav följer att naturvårdsarbetet måste grundas på verklig kännedom om naturens faktiska beskaffenhet, inventering, en klassificering av naturen i värdefulla och mindre värdefulla element samt en härpå grundad utformning av skyddsobjekt och skyddsåtgärder, planering. Slutligen kommer ett skede av verkställighetsåtgärder, omfattande förvärv eller annat säkerställande av dispositionen, olika slag av iordningställande samt utformningen av konkreta vård- och förvaltningsprogram. Verkställighetsskedet inrymmer så gott som alltid en förhandlingsuppgift men kan även föranleda en rad mer eller mindre vittgående rättsliga åtgärder. Mycket ofta aktualiseras markvärderingsspörsmål av den mest skiftande beskaffenhet. — Naturvården följer sålunda det vanliga schemat för fysisk planering.
Vid en närmare granskning av frågan finner man att planeringen, som det här är fråga om, måste ske i flera steg. Enligt utredningens mening kan man på naturvårdsområdet icke undvara viss central vägledning eller styrning. Detta följer redan därav att vissa regioner av landet kräver större uppmärksamhet än andra. Vid begränsade medelsramar för genomförandet måste alltid en prioritering ske. Då en riksomfattande översiktlig plan för verksamheten föreligger, bör det emellertid vara lämpligt att eftersträva största möjliga handlingsfrihet regionalt, d v s ute i länen. I fråga om det regionala arbetet bör emellertid anmärkas, att vissa naturvårdsfrågor icke låter sig innestängas i det enskilda länet. Som exempel må hänvisas till Göteborgsregionens reservatbehov, som uppenbarligen redan nu berör tre län. I dylika fall är en samverkan mellan berörda län och en gemensam behandlingsprocedur nödvändig. Slutligen är det självklart att naturvårdspolitiken mycket intimt berör den enskilda kommunen. Inom ett vidsträckt fält är det nödvändigt att förutsätta ett samförstånd mellan kommunens handlande och regionala eller riksintressen. I fråga om såväl planering och genomförandeåtgärder som organisation och finansiering erfordras enligt utredningens uppfattning en lämplig ansvarsfördelning på tre nivåer, den centrala, den regionala och den kommunala.
I fråga om planeringsmetodiken föreligger redan nu erfarenheter av två skilda förfaranden, nämligen å ena sidan planering enligt byggnadslagen, närmast då regionplan eller generalplan, och å andra sidan den
