NIONDE KAPITLET
Allmänhetens rättigheter och skyldigheter på annans mark
A. Sedvanerättens innehåll och tillämpning
Den s k allemansrätten har berörts i vissa motioner och utskottsutlåtanden vid 1960—1962 års riksdagar samt i flera framställningar till Kungl Maj:t under senare år. Riksdagstryck och framställningar i ämnet — som samlats i justitie-, inrikes-, kommunikations- och jordbruksdepartementen — har överlämnats till naturvårdsutredningen för att tagas i övervägande vid fullgörandet av utredningsuppdraget eller för kännedom. En del synpunkter på samma spörsmål redovisas direkt till utredningen i yttranden av vissa myndigheter i samband med utredningens översyn av strandlagen. Den följande redogörelsen för sedvanerättens innehåll och tillämpning bygger helt på angivet material.
I tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1961 i anledning av motionerna I:512, II:602 och II:607 om utredning angående den s k allemansrätten lämnas en redogörelse för gällande rätt m m på förevarande område. Därvid anför utskottet inledningsvis följande:
Den enskilde medborgaren i vårt land åtnjuter sedan gammalt relativt stor frihet att färdas över och uppehålla sig på annans mark, att där tillgodogöra sig olika naturprodukter samt att utnyttja annans vattenområde för båtfärder, badning o d. De befogenheter som således tillkommer envar brukar sammanfattas i termen allemansrätt. Vissa rättigheter av speciell art har uttryckligen lagfästs. Sålunda finns bestämmelser om viss rätt till fiske i enskilt fiskevatten och till jakt å annans jaktområde samt om frihet att beträda annans mark vid fiske, jakt och flottning i 6—21 §§ och 27 § lagen om rätt till fiske, 14 § lagen om rätt till jakt respektive 5 § lagen om flottning i allmän flottled, Även gruvlagens bestämmelser om rätt i princip för envar att erhålla inmutning och därmed att taga i besittning vissa i lagen uppräknade mineral är till formen en »alle mans» rätt. Det är emellertid ej sådana speciella rättigheter man vanligen åsyftar när man talar om allemansrätten, utan därmed brukar avses de rättigheter av mer generell natur som tillkommer allmänheten i de hänseenden som ovan inledningsvis nämnts. Allemansrätten i denna mening är ej stadfäst i lag utan vilar helt på sedvanerättslig grund. Ehuru sedvanan på området i betydande utsträckning torde vara stadgad och allmänt erkänd, råder i brist på laglig reglering viss oklarhet om allemansrättens omfattning och närmare innebörd, i synnerhet som praxis synes ha i relativt liten omfattning haft att lösa hithörande frågor. Emellertid finns vissa lagbestämmelser inom andra rättsområden, vilka tjänar till ledning vid bestämmande
