av allemansrättens omfattning i särskilda hänseenden eller som i vart fall antyder existensen av en allemansrätt.
En sådan bestämmelse är 24 kap 4 § strafflagen, vilket lagrum bygger på ett stadgande som upptagits redan i 1864 års strafflag. I lagrummet stadgas bötesstraff för den som tager »olovlig väg över tomt eller plantering eller över annan äga som kan skadas därav». Vad som således straffbelagts omfattas uppenbarligen inte av allemansrätten. Däremot anses allt tagande av väg över annans mark, vilket ej är straffbelagt enligt lagrummet, i princip tillåtet. Medan det alltså under alla förhållanden är förbjudet att utan lov färdas å annans tomt och plantering, har envar frihet att taga väg över andra främmande ägor — däribland odlad mark — under förutsättning att ägorna ej kan skadas därav. Det är att märka, att begreppet tomt i straffstadgandet ej har samma betydelse som t ex i fastighetsbildningslagstiftningen utan torde bestämmas främst av hänsyn till det hemfridsintresse som rimligen bör anses skyddat i varje särskilt fall. Vad som således skall i en given situation anses vara »tomt» kan naturligen bli föremål för delade meningar, liksom det kan stöta på svårigheter att avgöra vad som skall förstås med »skada» i det konkreta fallet. Sålunda kan tillåtligheten av gång- eller cykeltrafik, som i och för sig inte förefaller vara ägnad att medföra skada, bli mera svårbedömd om trafiken sker vid upprepade tillfällen eller förehaves av en större allmänhet. Vad angår trafik med motor- och hästfordon torde enligt vedertagen uppfattning denna presumeras innebära sådan fara för skada att den i princip anses förbjuden å annan enskild mark än ren utmark. Bl a får alltså sådan trafik ej ske å enskild väg utan ägarens tillåtelse. (Här bortses från vad som kan gälla på grund av bestämmelserna om statsbidrag till enskild väghållning, varför en redogörelse lämnats i utskottets utlåtande nr 20/1960).
24 kap 4 § strafflagen tjänar alltså till ledning vid bestämmande av i vilken omfattning rätt föreligger att färdas över annans mark. Till stöd för förefintligheten av en rätt att å annans mark tillgodogöra sig vissa naturalster brukar på motsvarande sätt åberopas 24 kap 2 § strafflagen, vilken bestämmelse — jämte 20 kap 8 § samma lag — stadgar straff för den »som i skog eller mark olovligen tager växande träd eller gräs eller, av växande tråd, ris, gren, näver, bark, löv, bast, ollon, nötter eller kåda eller ock vindfälle, sten, grus, torv eller annat sådant, som ej är berett till bruk». Lagrummet tages till indirekt stöd för att det är tillåtet för allmänheten att tillgodogöra sig organiska naturalster, som ej avses med straffbestämmelserna, såsom vilda bär och blommor, svamp, kottar, mossor och lavar. Vad angår oorganiska naturprodukter torde straffstadgandet trots lydelsen ej innefatta hinder för envar att fritt tillägna sig stenar o d av ringa eller intet värde, ett förfarande som måste förutsättas för inmutningssystemet i gruvlagen.
I 1 kap 1 § vattenlagen slutligen heter det: »Envar äger att, med här nedan stadgade eller eljest lagligen gällande inskränkningar, råda över det vatten, som finnes å hans grund». Med orden »eljest lagligen gällande inskränkningar» åsyftas enligt förarbetena bl a den rätt som sedvanerättsligt anses tillkomma envar att — under förutsättning att allmänna eller vattenägarens enskilda intressen ej förnärmas — utnyttja de naturliga vattendragen och sjöarna för båtfärder, badning, vattenhåmtning o d. Jämväl is torde envar ha rätt att taga på annans vattenområde. För den rätt som otvivelaktigt förefinnes att uppehålla sig å annans mark kan ej på samma sätt utläsas stöd i skriven lag. Hur långt denna rätt — som uppenbarligen avser allenast sådan mark som man enligt allemansrätten äger rätt att beträda — sträcker sig har också blivit i särskild grad föremål för stridiga meningar. Frågan har betydelse bl a med hänsyn till den utbredning campinglivet fått i våra dagar. Alla former av vistelse å annans mark, som kan medföra skada å marken
