178
reglerad i gällande lagstiftning. Som framgår närmare av tredje lagutskottets utlåtande 30/1961 vilar rådande praxis på området i väsentliga delar helt på sedvanerättslig grund. De direkta lagregler man har att lita till i centrala frågor består närmast av vissa straffbestämmelser beträffande åtgärder som icke är tillåtna på annans mark. Dessa straffbestämmelser är för övrigt utformade långt innan den moderna utvecklingen på friluftslivets område kunnat förutses. Även om sedvanan i betydande utsträckning är stadgad och allmänt erkänd råder därför i den praktiska verksamheten ute på fältet ovisshet i många fall om rättigheternas och skyldigheternas omfattning och närmare innebörd. Därom vittnar inte minst de ovan omnämnda framställningarna från länsstyrelserna i Stockholms, Blekinge samt Göteborgs och Bohus län liksom även andra meningsyttringar som delgivits utredningen. Det framgår att oklarhet om innebörden i gällande rätt kan leda till tvistigheter och irritation. Å ena sidan förekommer det att allmänheten nyttjar enskild mark i en utsträckning som saknar täckning i allemansrättens faktiska innehåll. Å andra sidan förekommer det också att markägare vidtar åtgärder som saknar stöd i gällande rätt och som hindrar allmänhetens friluftsliv. Avsaknaden av positivt utformade regler på området framstår därför i dagens läge som en stor brist. Till detta kan fogas att sådana regler förefaller önskvärda även i ett annat avseende, nämligen då det gäller att genom upplysning och propaganda främja ett föredömligt uppträdande från allmänhetens sida på annans mark. Såväl allmänheten som markägarna har rätt att få veta vad som är tillåtet och icke tillåtet, men det är inte lätt att lämna auktoritativ information från den utgångspunkten att några åtgärder är straffbelagda samt att övriga tänkbara åtgärder är tillåtna på ett eller annat sätt eftersom de inte är straffbelagda.
Med hänsyn till det anförda föreligger enligt utredningens mening ett trängande behov av att närmare precisera den praktiska innebörden i allmänhetens rättigheter och skyldigheter på annans mark. Härtill torde knappast krävas någon ingående rättshistorisk belysning av hithörande problem. Den historiska bakgrunden är känd i stora drag och detaljerna saknar i och för sig intresse för utformningen av tidsenliga regler på området eftersom den tekniska utvecklingen och samhällsutvecklingen i övrigt medfört en radikal ändring av förutsättningarna för bedömningen. Vad man behöver är närmast några enkla regler till ledning för gränsdragningen mellan den rekreationssökande allmänhetens och markägarnas intressen i de viktigaste och vanligast förekommande fallen där allmänheten utnyttjar annans mark för friluftsliv. Det gäller att i dessa fall fastslå vad som är skäligt och rimligt i förhållandet mellan en markägare och en friluftsmänniska utifrån den självklara utgångspunkten att båda är lojala och ansvarskännande människor. Sådana regler måste visserligen bli allmänt hållna i åtskilliga avseenden varigenom de får mera rådgivande än
