tvingande karaktär. Därigenom kommer givetvis inte alla problem att bli lösta. Men trots detta ligger ett resultat inom räckhåll som innebär en stor vinst, nämligen av lagstiftaren sanktionerade enhetliga normer för handlandet i den praktiska verksamheten. Därmed får man också ett gott underlag för upplysningsverksamhet på ett område som av åtskilliga tecken att döma fångar allmänhetens intresse i hög grad. I dagens läge är det mera angeläget att ge den alldeles ojämförligt största gruppen friluftsmänniskor och markägare — de ansvarskännande människorna — en handlingsnorm på förevarande område än att söka förutse och beivra tänkbara avvikelser från denna norm i undantagsfall. Rådande oklarhet om allmänhetens rättigheter och skyldigheter på annans mark kan leda till att även lojala och ansvarskännande människor oavsiktligt vidtar åtgärder som saknar täckning i gällande rätt.
I följande avsnitt framlägger utredningen vissa synpunkter som enligt dess mening bör beaktas vid en eventuell lagstiftning på ifrågavarande område.
C. Förslag till riktlinjer för lösning av vissa allemansrättsliga frågor
1. Färdselrätten
Som framgår av tredje lagutskottets utlåtande 30/1961 råder i vårt land sedan gammalt en relativt stor och för friluftslivet utomordentligt värdefull frihet att färdas över och uppehålla sig på annans mark, att där tillgodogöra sig vissa naturprodukter samt att utnyttja annans vattenområde för båtfärder, badning och dylikt. Utskottet understryker i detta sammanhang att man inte genom lagstiftningsåtgärder bör inskränka allmänhetens nuvarande rättigheter.
Primär betydelse har rätten att färdas över annans mark och vattenområde, den s k färdselrätten. Ur denna rätt härledes övriga rättigheter vilka samtliga framstår som naturliga eller nödvändiga komplement till färdselrätten. För att kunna färdas måste man exempelvis ta rastplats för måltider och nattvila. Den som färdas har å andra sidan skyldigheter gentemot markägaren. Det krävs att han visar hänsyn och aktsamhet så att skada ej uppkommer och så att hemfridsintresset ej trädes för när.
Viktigt är att allmänhetens färdselrätt på annans mark utanför vägnätet icke innefattar rätt att färdas med vilka medel som helst. Frågan har främst betydelse vid färd på landområde. Där är färdselrätten faktiskt begränsad till att huvudsakligen avse färd till fots eller på skidor. Mindre praktisk betydelse har det förhållandet att färdselrätten får anses innefatta färd med trampcykel, ridhäst och sparkstötting på mindre vägar och stigar över mark som eljest är tillgänglig med färdselrätt. Däremot
