180
existerar helt naturligt ingen allmän rätt att färdas med motorfordon utanför det allmänna och enskilda vägnätet. Motorfordonens tyngd och hastighet måste praktiskt taget alltid leda till skada på mark som fordonen trafikerar såvida det icke finns iordningställd väg. Det föreligger därför icke några praktiskt betydelsefulla möjligheter att ur 24 kap 4 § strafflagen motsättningsvis sluta sig till någon rätt att färdas med motorfordon på annans mark. Med hänsyn härtill och med tanke även på ordning och trafiksäkerhet kan det enligt utredningens mening icke komma ifråga att i förevarande sammanhang föreslå införande av någon rätt till motortrafik vid sidan av det allmänna och enskilda vägnätet. Härvid bortses från den av utredningen särskilt behandlade frågan om parkering vid sidan av väg.
Till förebyggande av missförstånd må i detta sammanhang erinras om att en särskild rätt att ta väg över annans mark med fordon ofta existerar grannar emellan för nyttotransporter eller eljest, exempelvis inom ett byalag. En sådan rätt grundas ej sällan på ett skiftesservitut med motsvarande innehåll men kan också upprätthållas genom sedvana i orten. Detta är en fråga som ligger helt vid sidan av allmänhetens färdselrätt.
Allmänhetens rätt att färdas över annans mark eller vattenområde har som nämnts grundläggande betydelse för övriga rättigheter och skyldigheter på annans mark. Vid en eventuell lagstiftning på förevarande område synes det angeläget att gällande sedvanerätt kodifieras i lagregler som — måhända i en inledande huvudregel — ger klart uttryck åt den viktiga principen att envar äger färdas över mark eller vattenområde som tillhör annan under villkor att det sker med hänsyn och aktsamhet, så att skada eller olägenhet ej uppkommer för ägaren. Med ägare likställes här liksom i det följande den som på grund av nyttjanderättsavtal eller eljest innehar ägarens rätt. Det närmare innehållet av färdselrätten med avseende å färdsätt och i territoriellt hänseende — vilket i första hand betingas av kravet på att färdandet ej får medföra skada — synes om och i den utsträckning detta kan befinnas möjligt böra anges i positiva bestämmelser, eventuellt efter mönster från den norska lagstiftningen i ämnet. Även i den mån innehållet ej kan bestämmas annorlunda än genom beskrivning av de inskränkningar i färdselrätten som följer av nämnda krav bör eftersträvas att allmänhetens rättigheter och skyldigheter på detta område i görligaste mån preciseras i lättfattliga regler.
Någon principiell ändring beträffande allmänhetens rätt till färdsel jämfört med vad som för närvarande anses gälla finner utredningen icke påkallad. Generellt undantagna från fri färdsel bör därför som hittills vara tomt och plantering samt annan mark som kan skadas därav. Med hänsyn till den avgörande betydelse som begreppen tomt och plantering samt skaderiskerna i avseende å övriga ägoslag har för färdselrättens
