184
(jfr rättsfallet NJA 1 1949 sid 167). Numera är det regelmässigt fråga om att resa ett medfört tält. och något hinder härför torde icke föreligga om det sker aktsamt så att skada ej uppkommer. Däremot är det icke tillåtet att anskaffa material till en lägerplats genom att taga trädgrenar och andra sådana naturalster som avses i 24 kap 2 § strafflagen.
Samma »hemfridszon» som föreslås för tältning bör tillämpas i fråga om båtförtöjning och badning å annan tillhörigt område som är tillgängligt för fri färdsel.
Frågan om den längsta tid varunder det är tillåtet att tälta eller eljest uppehålla sig på samma plats utan markägarens tillåtelse har uppenbarligen stor betydelse. Det är emellertid förenat med särskilda svårigheter att reglera denna fråga enhetligt på grund av de skiftande förhållanden som råder i olika delar av riket. Det är skillnad på vad som kan anses skäligt och rimligt i de tätare befolkade delarna av landet å ena sidan samt i den glesbefolkade skogsbygden och i fjällområdet å andra sidan. Direkt ur färdselrätten torde kunna härledas en frihet att ta rastplats åtminstone för en natts vila överallt där rastning eljest är tillåten. Då man vid lagstiftning i denna fråga knappast kan räkna med mindre tidsenheter än dygn, synes tidsgränsen för tältning, båtförtöjning och därmed jämställd rastning i varje fall kunna anges till ett dygn för hela riket. En generell dylik tidsgräns torde dock bli för knappt tilltagen med hänsyn till förhållandena i vissa delar av riket. I en allmän regel på området synes denna omständighet emellertid enligt utredningens mening knappast kunna beaktas i vidare mån än att tidsgränsen höjes till två dygn om markägaren bor fjärran eller om han icke är känd i trakten. Utredningen erinrar om att 1957 års norska friluftslag har en motsvarande generell tidsgräns om två dygn, vartill kommer att ägarens samtycke till längre uppehåll som regel icke krävs i högfjället.
Fri tältning bör normalt icke få förekomma inom område som ägaren iordningställt såsom campingplats genom särskilda åtgärder till tjänst för friluftsfolk. Till härmed sammanhängande frågor återkommer utredningen i följande avdelning.
Utredningen är medveten om att här åsyftade regler kan te sig restriktiva med hänsyn till lokal sedvänja i vissa trakter. Så till exempel kan det förefalla rimligt att en friluftsmänniska får tälta under längre tid än två dygn på samma plats i fjällområdet utan att dessförinnan inhämta markägarens tillåtelse. Enligt utredningens mening är det emellertid icke möjligt beakta sådana lokala förhållanden i generella regler för hela riket. Såvitt angår kronans mark bör dylika frågor i stället regleras genom administrativa föreskrifter. Om kronan medger större frihet för friluftsfolket i någon del av landet än som inryms i ovan angivna förslag är det självfallet önskvärt att enskilda markägare följer exemplet.
