3. Särskilda anläggningar för tältning, bad eller dylikt
Tillgängligt utredningsmaterial visar att campingrörelsen numera fått utomordentligt stor omfattning. Därvid spelar den tidigare behandlade s k fria campingen på annans mark kvantitativt sett en förhållandevis begränsad roll i jämförelse med tillströmningen till särskilt iordningställda och avgiftsbelagda campingplatser. Icke minst från västkusten redovisas höga siffror för antalet anläggningar och deras totala beläggningskapacitet. En liknande utveckling pågår eller kan förutses i andra delar av landet. Karakteristiskt är att man praktiskt taget överallt räknar med en kraftig vidareutveckling av campingrörelsen för de närmaste åren. Parallellt härmed följer ökade krav på särskilda anläggningar för bad och friluftsliv i allmänhet. Huvudmannaskapet för anläggningar av här ifrågavarande slag åvilar i allmänhet kommun, friluftsorganisation eller enskilda.
Genom direktiven för utredningens översyn av strandlagen samt genom länsstyrelsens i Göteborgs och Bohus län förutnämnda framställning till Kungl Maj:t har aktualiserats frågan om reglering av permanenta campingplatser ur lokaliseringssynpunkt av det skälet att de kan utestänga en större allmänhet från exempelvis en badstrand. Ett annat spörsmål som anmälts tveksamt är frågan i vad mån en markägare har rätt att avgiftsbelägga tillträde till område för tältning, bad eller dylikt vid det förhållandet att området eljest är fritt tillgängligt för allmänheten på sedvanerättslig grund.
Vad först angår sistnämnda fråga lär för närvarande icke föreligga någon rätt för markägare att utkräva avgift för besök å ett enligt allemansrätten tillgängligt område, som ej är avspärrat genom faktiska hinder för tillträde. Det är envar obetaget att passera in å området varhelst detta är praktiskt möjligt. Är dylikt område kringgärdat med oöverkomligt stängsel, torde markägaren däremot enligt gällande rätt knappast kunna hindras från att uppställa villkor för tillträde till området, exempelvis erläggande av viss avgift. I vad avser område, beträffande vilket förordnande om stängselgenombrott jämlikt 2 § strandlagen kan meddelas, synes denna möjlighet emellertid kunna bringas att upphöra genom sådant förordnande. Dylikt förordnande måste nämligen anses innefatta förbud mot utkrävande av avgift för passage genom den föreskrivna genomgången. Genom den utvidgning av tillämplighetsområdet för reglerna om stängselgenombrott som föreslås av utredningen öppnas möjlighet för länsstyrelsen att i den mån så finnes erforderligt hindra avgiftsbeläggning av tillträde till friluftsområde i flertalet fall av praktisk betydelse.
Vad nu sagts gäller som nämnts tillträde till område där allmänheten äger att fritt färdas. Om markägare lämnar tillstånd till åtgärd som är mera långtgående än allemansrätten medger, tex tältning eller båtförtöjning under längre tid, lär intet rättsligt hinder finnas mot att
