omfattning. Utvecklingen på området går av allt att döma vidare i accelererande takt. Rätt utövad är bilismen en utomordentligt betydelsefull positiv faktor för främjandet av allmänhetens friluftsliv. Ur naturvårdssynpunkt bör det därför icke komma ifråga att föreslå regleringsåtgärder som kan innebära en begränsning av bilismens möjligheter att främja friluftslivet. I stället 'gäller det att genom lämpliga åtgärder öka dessa möjligheter. Emellertid möter bilisterna liksom även markägarna vissa svårigheter på förevarande område som borde kunna övervinnas. Hit hör en del outredda spörsmål angående det ekonomiska och organisatoriska ansvaret för utbyggnaden av det enskilda vägnätet jämte erforderliga parkeringsplatser ävensom allmänhetens rätt att använda detta vägnät för fritidstrafiken. Dessa frågor behandlas i annat sammanhang. Utredningen inskränker sig därför här till att behandla ett enda spörsmål, nämligen frågan om allmänhetens rätt att parkera motorfordon på annans mark utan ägarens lov.
Rätten att färdas med motorfordon på enskild väg utan markägarens eller väghållarens lov är som tidigare nämnts begränsad för närvarande. I själva verket förefinnes en dylik rätt endast med avseende å en del av de enskilda vägar där statsbidrag till väghållningen utgår. Vidare kan som tidigare nämnts allmänhetens färdselrätt utanför vägnätet på annans mark i princip icke sägas innefatta färd med motorfordon. Det parkeringsproblem som avhandlas i detta sammanhang har med hänsyn därtill begränsats till att avse mark som är belägen omedelbart intill allmän väg eller sådan enskild väg som är tillgänglig för allmänheten, sk allmänneligen befaren enskild väg.
Det är en mycket utbredd sed i vårt land att bilar tillfälligt uppställes utmed allmän eller enskild väg. Med hänsyn till att av väghållaren anordnade parkerings- och rastplatser utmed väg endast förekommer i begränsad utsträckning är detta förfaringssätt ofta nödvändigt ur trafiksäkerhetssynpunkt. Ehuru parkeringsplatser av här avsett slag för närvarande anordnas i stigande omfattning, torde det uppenbarligen dröja länge innan sådana finnes i tillräckligt antal. Utredningen anser det därför motiverat att det, i överensstämmelse med nämnda sed, i en positivt utformad regel fastslås att envar har en begränsad rätt till parkering å annans mark utmed väg. Begränsningen bör hänföra sig dels till parkeringstidens längd och dels till skade- och störningsrisker. Tidsgränsen bör i princip styras av allmänna regler om rätten att uppehålla sig på annans mark. I detta hänseende krävs sålunda ett understrykande av parkeringens tillfälliga karaktär. Skaderisken är högst varierande beroende på förhållandena i det särskilda fallet. Klart är att parkering utan ägarens medgivande icke får ske på tomt eller plantering eller odlad jord. Även i övrigt synes i första hand i tillämpliga delar böra följas samma princip som ifrågasättes för tältning och därmed jämställd rustning. Detta innebär att man är hänvisad att
