element i samhällsbyggandet och icke ett mer eller mindre exklusivt intresse för ett fåtal.
Det ligger i sakens natur att samhälleliga behov skall bedömas icke bara för stunden utan på lång sikt.
Andra stycket av 1 § i naturskyddslagen är att betrakta som en allmän deklaration om hänsyn mot naturen. Den torde däremot sakna egentlig, fristående betydelse. Enligt utredningens uppfattning är tiden nu mogen att ge stadgandet ett reellt innehåll. Såsom utredningen framhållit i kap 8 bör huvudregeln i framtiden vara, att naturvårdens intressen skall beaktas i all verksamhet, som rör naturens utnyttjande och exploatering. I likhet med vad nu är fallet kan hänsynen lämpligen begränsas till att onödig skada ej får uppkomma. Genom att denna skyldighet fastslås och utnyttjandet eller exploateringen konkretiseras syftar utredningen närmast till att klarlägga, att ingen längre äger full frihet att utnyttja naturen efter gottfinnande. Detta har, som framgår av det följande, betydelse bl a vid utformningen av ersättningsbestämmelserna. Rimliga ingripanden för naturens vård bör i konsekvens med den allmänna hänsynsplikten icke föranleda ersättningsskyldighet för det allmänna.
Naturvårdslagen bör i likhet med exempelvis byggnadslagen inledningsvis ange vilka myndigheter som är ansvariga för naturvården. I detta syfte har i 2 § lagförslaget i stora drag angivits uppgifterna för statens naturvårdsnämnd, länsstyrelsen och kommunen. Organisationen av naturvårdsmyndigheten behandlas i detalj i kap 11.
3. Naturområden av olika slag
Gällande rätt
Naturskyddslagen innehåller tre olika slag av naturskyddsobjekt, nämligen nationalparker, naturminnen och naturparker. I kap 3 har lämnats en översiktlig redogörelse för innehållet i gällande bestämmelser i naturskyddslagen och dess tillämpningskungörelse. I kap 5 har vidare lämnats en beskrivning av de nuvarande objektens antal, läge och allmänna egenskaper. I nu förevarande sammanhang uppehåller sig utredningen främst vid vissa ur lagstiftningssynpunkt viktiga frågor rörande innehållet i gällande rätt och refererar därvid i förekommande fall frågans behandling vid tidigare utredningar.
Enligt 2 § naturskyddslagen kan kronan tillhörig mark avsättas till nationalpark i syfte att bevara större sammanhängande område av viss landskapstyp i dess naturliga tillstånd eller i väsentligen oförändrat skick. Däremot uttalas icke uttryckligen, för vilket ändamål sådant område bör bevaras. Detta framgår dock klart av förarbetena till lagen den 25 juni 1909 angående nationalparker, med stöd av vilken våra flesta nationalparker avsatts. I dessa uttalades nämligen mycket klart att nationalparken
