om naturskyddslagens möjligheter kan vara ett tillräckligt skydd i sådana fall. Då det icke är ovanligt att förbudsområdena enligt strandlagen kan komma att inarbetas som parkområden i kommande detaljplaner, synes det rimligt att man där beredes åtminstone samma möjligheter till skydd mot olämplig åverkan på terräng och vegetation som inom partier med byggnadsförbud i avvaktan på detaljplan. Antingen bör därför länsstyrelsen beredas möjlighet att utfärda förbud mot schaktning eller trädfällning inom strandlagens byggnadsförbudsområden eller också bör möjlighet till sådant förbud inarbetas i lagen så att det automatiskt sammankopplas med byggnadsförbudet. Det senare torde vara att föredraga.
Överlantmätaren i Göteborgs och Bohus län anför:
En okontrollerad schaktning, fyllning och även trädfällning kan föranleda, att allemansrätten inom strandlagsområde motverkas eller förhindras. Fall har förekommit inom länet, som klart motiverar att i varje fall schaktning och fyllning bör omfattas av strandlagskontrollen. Vad angår trädfällning är det önskvärt, särskilt i syfte att bevara den vid kusten ytterst sparsamt förekommande trädvegetationen, att viss kontroll utövas ifråga om totalavverkning och måhända även införande av särskilda regler beträffande skogsvården.
Från samtliga län lämnas uppgifter huruvida permanenta campingläger
under sommaren medför olägenheter av betydelse för syftet med det
särskilda strandskyddet. I denna del refereras utredningsresultatet ovan i kap
9 (sid 175).
I yttranden från en del remissorgan framförs önskemål om andra utökningar av strandkontrollens omfattning.
Länsarkitekten i Örebro län anser med utgångspunkt från ett konkret fall att strandkontrollen skall omfatta tomter som är obebyggda.
Överlantmätaren i Blekinge län hävdar att strandkontrollen bör utökas att omfatta även marks ianspråktagande såsom tomt och anför härom:
Enligt min erfarenhet har 1952 års strandlag, bedömd med hänsyn till det begränsade syfte densamma avser att tillgodose, fungerat inom länet på ett ändamålsenligt och tillfredsställande sätt. Missförhållanden i samband med allemansrättens utövande — massinvasioner, nedskräpning, skadegörelse o s v — förekommer inom länet liksom annorstädes, men de åtgärder från det allmännas sida, som härutinnan kan vara påkallade, hör knappast hemma inom den nuvarande strandlagens regleringsområde. En brist i gällande strandlag må emellertid noteras, nämligen att lagen icke direkt utan endast via tillståndsgivning till byggande reglerar marks ianspråktagande såsom tomt. Strandlagen kan sålunda icke förhindra att mark på annat sätt än genom nybyggnad förlänas egenskap av tomtmark och därigenom undandrages allemansrättens utövande. Så kan t ex i anslutning till befintlig bebyggelse mark överföras till tomtmark i en omfattning, som otvivelaktigt kan kännbart motverka strandlagens syfte. Några mera påtagliga fall av att hus- eller markägare på detta sätt kringgått lagen har hittills knappast förekommit, men detta torde i många fall bero mera på okunnighet om strandlagens räckvidd än på god vilja att respektera dess syfte. Det kan därför sättas ifråga huruvida icke förbudsregeln i 1 § strandlagen borde utsträckas till att avse icke blott bebyggelse utan även marks tagande i anspråk såsom tomt. Efter en sådan ändring skulle länsstyrelsen vid dispensgivning få bestämma icke blott
