234
till det anförda talar starka principiella skäl för att man för framtiden upprätthåller undantagsregeln i 1 § tredje stycket strandlagen att strandskyddet icke skall avse område som ingår i fastställd generalplan eller detaljplan enligt byggnadslagen.
Utredningens undersökning visar som nämnts att det icke i något fall anses uppkomma någon olägenhet av att undantagsbestämmelsen gäller generalplan och stadsplan. Beträffande speciellt förstnämnda institut kan erinras att generalplan hittills kommit att fastställas i så ringa utsträckning att frågan saknar nämnvärd praktisk betydelse. I stället har icke fastställd generalplan som framgår av kap 5 kommit att användas i ej obetydlig utsträckning för vägledande strandplanering eller med andra ord sådan planering som avses i strandlagen. I det enda fall som är bekant för utredningen där generalplan över strandområden fastställts har man för övrigt tagit behörig hänsyn till sådana intressen som strandlagen vill skydda. Här avses en av professor Uno Åhrén upprättad generalplan för icke planlagda delar av Härnön i Härnösands stad som fastställts av Kungl Maj:t den 19 maj 1961. Generalplanen avser i här ifrågavarande del utom annat glesbebyggelseförbud som syftar till att bevara Härnön som strövområde för allmänheten. Några särskilda strandskyddsområden finns icke på Härnön men i stället gäller ifrågavarande generalplaneförskrift även öns strandområden.
Beträffande byggnadsplan och avstyckningsplan har påvisats att det faktiskt är möjligt att utestänga allmänheten från grönområden inom sådan plan. Till följd härav har det ansetts önskvärt att det särskilda strandskyddet skall kunna tillämpas inom sådana planer. Med anledning härav vill utredningen understryka att byggnadsplan utgör ett institut för en närmare reglering av bebyggelsen inom ett begränsat tätbebyggelseområde. Genomförandet av planen ankommer icke på kommunen utan på markägarna inom planområdet. Utläggandet av allmänna platser i byggnadsplan skall i princip icke ske i större utsträckning än som är betingat av planområdets eget behov och markägarnas möjligheter att genomföra planen. Härav följer indirekt att markreservat för invånarna inom ett större område — en kommun eller en region — eller för allmänheten som regel icke skall avsättas genom byggnadsplan utan på annat sätt som kan vara tillämpligt i sådana fall. Inom bebyggelseplaneringens ram kan det då närmast bli fråga om att tillämpa fastställd generalplan på sätt omnämnts ovan. I övrigt bör i första hand strandskyddsområde eller naturreservat bildas enligt naturvårdslagen då det gäller stränder som avses vara tillgängliga för allmänheten.
Om det uppkommer ett behov av särskilt strandskydd inom detaljplaneområde kan detta alltså vara ett tecken på att detaljplaneområdet kommit att omfatta strandområden som rätteligen skall skyddas på annat sätt. Korrektivet är då närmast att upphäva byggnadsplanen i här ifråga-
