från strandlagsförbud skall vara åtföljd av ritningar så att länsstyrelsen kan bedöma byggnadens utformning och lämplighet för platsen i de fall utomplansbestämmelser ej gäller för berört område.
Slutligen tar länsarkitekten i Östergötlands län upp ett spörsmål som sammanhänger med tillämpningen av 113 § byggnadslagen och säger:
Omfattningen av dispositionsrätten enligt 113 § byggnadslagen och tidpunkten för denna rätts inträdande är oklar. Med hänsyn till de mångskiftande förhållanden, som kan vara förhanden, synes det i och för sig förklarligt, att lagrummet givits en ganska allmän formulering. Ett förtydligande synes emellertid vara väl motiverat, som reglerar till exempel trädfällning och andra åtgärder, vilka har betydelse för planområdets ändamålsenliga användande. Bland annat borde sålunda framgå av lagtexten, att markägaren ej äger rätt att utföra arbeten, vilka motverkar det i planen angivna ändamålet. Han bör således ej äga rätt att utföra olämplig schaktning, plantera tät skog, som skymmer eller skuggar, fälla träd som pryder platsen eller utgör vindskydd m m. Inom bland annat sommarstugeområden där bevarandet av vegetationen är väsentligt, är ofta några åtgärder för iordningställande av marken icke erforderligt, Det väsentliga är att nyttjanderättsinnehavarna äger rätt vistas inom området och icke förhindras nyttja denna rätt. Inom områden av nämnda typ kan ianspråktagandet ofta förenas med och kanske befrämjas av att ägaren bedriver visst skogsbruk med successiv fällning av fullmogna träd och inplantering av nya. I lagtexten borde vidare nyttjanderättsinnehavarna gemensamt tillförsäkras rätt till vissa åtgärder, som är behövliga för planområdets goda funktion. Denna rätt borde måhända göras avhängig utav bildande av vägförening, fastighetsägareförening eller liknande. Virke från område som omfattas av förordnande bör tillfalla markägaren om han gör anspråk härpå. Vidare vore det önskvärt med administrativ prövning av tvister om innebörden av ett förordnande. Härigenom skulle kostnadskrävande handläggning i domstol undvikas. Sådan handläggning kan nämligen verka avskräckande och medföra att önskvärda åtgärder ej kommer till utförande eller att olämpliga ingrepp ej förhindras. Stadgandet att förordnande enligt 113 § byggnadslagen endast må avse obebyggd mark, har medfört vissa olägenheter i länet. En mindre byggnad, som till exempel ligger vid en badstrand och är lämplig till omklädningshytt borde icke hindra ett förordnande. Eftersom marken icke skall upplåtas, förrän den behöver tagas i anspråk, borde förordnande icke heller hindras av en äldre byggnad som beräknas ha »tjänat ut» inom tillräckligt kort tid. I varje fall synes tillämpning av lagen böra medges för bebyggt område, om vid förordnandet föreskrevs att ianspråktagande av mark ej finge ske så länge densamma utgör tomtplats. Lagens nuvarande formulering kan medföra, att en ur plansynpunkt olycklig uteslutning måste göras inom ett kanske i övrigt sammanhängande parkområde.
Liksom strandutredningen håller naturvårdsutredningen före att byggnadsförbud icke bör gälla samtidigt enligt såväl strandlagen som enligt något av byggnadslagens planinstitut. Det måste vara en allmän princip att lagar som reglerar varandra angränsande områden icke utformas så att en dubbelprövning blir nödvändig. En sådan dubbelprövning skulle i förevarande fall kompliceras av att ersättningsreglerna gentemot markägare och andra intressenter är utformade olika i de två lagarna. Med hänsyn
