relativt långtgående föreskrifter utfärdas utan att därför dessa kan betecknas som oskäligt betungande.
Enligt antydda riktlinjer torde det vara möjligt att förhindra eller åtminstone minska den skadliga inverkan på landskapsbilden av flertalet arbetsföretag. Även om sålunda de arbetsföretag, över vilka fullt tillförlitlig kontroll icke kan erhållas, är både få och mestadels av ringa inverkan på landskapsbilden, kan de dock inom vissa känsliga områden åstadkomma en betydande skada. För den skull är det enligt utredningens mening nödvändigt med ett utökat skydd för dessa landskapspartier. Detta skydd kan lämpligen åstadkommas genom att länsstyrelsen erhåller möjlighet att förordna om tillståndsskyldighet rörande visst eller vissa slag av arbetsföretag inom bestämda områden. Regeln synes förete stora likheter med gällande bestämmelse rörande täktverksamheten i 21 § naturskyddslagen och kan lämpligen utformas på ett liknande sätt. För att företag skall omfattas av angivet tillståndstvång bör dessa kunna förväntas medföra en varaktig förändring av landskapsbilden av negativ art. Därigenom avgränsas företag av tillfällig natur såsom exempelvis upplag av material avsett för användning inom nära förestående tid och liknande företeelser. — Utredningens förslag till utvidgade kontrollmöjligheter har intagits i 22 § lagförslaget.
Utredningen anser alltså, att arbetsföretag i allmänhet, varmed förstås arbetsföretag, som avser annat än bebyggelse eller sådana täkter för vilka skärpta lagbestämmelser föreslås i det följande, i framtiden bör kontrolleras dels genom bibehållande av samrådsplikt och möjligheter till vitesföreläggande i huvudsaklig överensstämmelse med 19—20 §§ naturskyddslagen, dels genom införande av möjlighet till tillståndsplikt inom vissa områden för vissa angivna slag av arbetsföretag. I likhet med vad nu är fallet bör vitesföreläggande icke kunna tillgripas i fråga om företag, vilkas tillåtlighet med hänsyn till dess inverkan på naturen skall prövas i särskild ordning. Vid sådant förhållande synes heller icke anledning finnas att bibehålla samrådsplikten beträffande nyssnämnda arbetsföretag. Det återstår emellertid ytterligare en gränsdragningsfråga av icke ringa praktisk betydelse, nämligen gentemot byggnadslagen. Av referatet av gällande rätt framgår att naturskyddslagens bestämmelser gäller inom område med fastställd stadsplan och byggnadsplan. Utredningen delar helt naturskyddsutredningens synpunkter att en sådan dubbelkontroll är överflödig. De detaljplanerade tätbebyggelseområdena är föremål för eningående detaljkontroll enligt byggnadsstadgans regler icke enbart med hänsyn till bebyggelsen utan med avseende på praktiskt taget alla anläggningar eller företag av något intresse i förevarande sammanhang. Därför bör naturvårdslagens bestämmelser om arbetsföretag icke äga tillämpning där.
Trots den föreslagna gränsdragningen torde det icke kunna undvikas
