flinta m m, skulle ej sällan kunna komma till användning för fyllnadsändamål. En förutsättning härför synes dock vara att såväl myndigheter som enskilda i betydligt större utsträckning än nu sker planera på lång sikt, så att material av antytt slag redan från början kan transporteras till förbrukningsstället. Därest materialet först skall lagras på annan plats i avbidan på lämpliga användningsmöjligheter, torde nämligen kostnaderna för detsamma i regel bli för stora i förhållande till kostnaderna för grus.»
I betänkandets sista kapitel, »Grusexploateringen ur naturskyddssynpunkt», har Braunstein mot bakgrunden av den tidigare framställningen anfört synpunkter på behov av ändringar i lagstiftningen och på grundval därav föreslagit vissa ändringar i naturskyddslagen jämte dess tillämpningskungörelse. Inledningsvis konstateras att de förfulande ändringar av landskapsbilden som åstadkommes av täktverksamheten, och som man vid införandet av de nya reglerna i naturskyddslagen hoppades kunna motverka eller begränsa, fortfarande utgör ett allvarligt naturvårdsproblem. Visserligen har förbättringar inträtt jämfört med tidigare förhållanden men läget kan dock ännu icke på långt när betraktas som tillfredsställande. Fortfarande utövas nämligen den planlösa och enbart på ekonomiskt utbyte inriktade täktverksamhet för vilken naturskyddslagen avsåg att råda bot. I synnerhet den grustäkt som är förlagd till rullstensåsarna måste betecknas som oroväckande och enighet torde råda därom att skyndsamma och effektiva åtgärder erfordras om den fortgående förstörelsen av åsarna skall vara möjlig att hejda.
Beträffande sättet att åstadkomma detta angelägna skydd avvisar Braunstein möjligheten av en statlig inlösen av alla rullstensåsar, då detta av statsfinansiella skäl skulle vara ogenomförbart. Däremot bör beträffande sådana åsar eller åspartier, som är att betrakta som oersättliga, ett förvärv av desamma från kronans sida komma till stånd. Förslag om införandet av koncession för all täkt av grus avvisas också med hänvisning till det tvång på näringslivets frihet och den ökade arbetsbelastning för de statliga myndigheterna ett sådant förfarande skulle föranleda.
Naturskyddslagens nuvarande möjligheter att komma till rätta med missförhållandena ävensom dess begränsning beröres därefter:
»De möjligheter, som enligt gällande rätt stå en länsstyrelse till buds för att förhindra en ur naturskyddssynpunkt olämplig grusexploatering, innefattas — såsom framgår av vad tidigare anförts — i 21 § naturskyddslagen, vilket lagrum ger länsstyrelsen befogenhet att inom visst område lägga all utvinning av grus under tillståndstvång. Ett meddelat avslag på ansökan om tillstånd till grustäkt kan emellertid, om sakägare därigenom tillskyndas skada, föranleda ersättningsskyldighet från statsverkets sida; och sådan skyldighet kan även, under enahanda förutsättning. inträda till följd av föreskrift, som anknutits till ett lämnat tillstånd till täkt. På grund av osäkerhet rörande lagrummets rätta tolkning, då det gällt att fastslå förhandenvaron och omfattningen av ersättningsgill skada, och med hänsyn till det förhållandet, att tillräckliga medel för gäldandet av ersättning, som funnits böra utgå, ej alltid kunnat med visshet påräknas stå till förfogande, ha antydda möjligheter till ingripande kommit att anlitas i allenast obetydlig utsträckning.
Ett närmare övervägande av ifrågakomna lagrums avfattning och ett studium av förarbetena till detsamma synas leda till den slutsatsen, att förordnanden avseende förbud att utan tillstånd upptaga täkt av grus skulle ha i betydligt större omfattning än myndigheterna ansett möjligt kunnat tillgripas utan att därigenom ersättningsskyldighet för statsverket behövt inträda. Den skada, som genom avslag på begäran om täkttillstånd eller genom utfärdandet av föreskrifter i anslutning till sådant tillstånd drabbar sakägare, skall för att föranleda dylik skyldighet innebära avsevärt men; och för att skadan skall kunna rubriceras såsom avsevärt men måste fordras,
