270
att den är av en tämligen allvarlig karaktär. Föreskrifter, vilka endast åsyfta ett normalt tillrättaläggande av täktarbetets utförande, liksom ock föreskrifter angående rimliga återställningsåtgärder efter avslutat arbete böra under alla förhållanden kunna givas utan att sakägare på grund därav skall med utsikt till framgång kunna göra rätt till ersättning gällande.»
För att komma till rätta med missförhållandena på grusexploateringsområdet konstaterar Braunstein att större ekonomiskt underlag måste tillskapas för att kunna tillgodose berättigade ersättningsanspråk. En utväg som föreslagits härför är införandet av en mindre exploateringsavgift vid grustäkter. Om en sådan avgift sattes så lågt som till fem öre per kubikmeter skulle därigenom cirka en miljon kronor årligen bli disponibla för naturskyddsändamål. Samtidigt framhåller emellertid Braunstein att en icke obetydlig del av de sålunda upptagna avgifterna skulle åtgå till bestridande av utgifter för medlens indrivande, förvaltning och fördelning, varför återstående medel knappast skulle förstå till andra naturskyddsåtgärder än behövliga återställningsarbeten vid nedlagda grustag — någon möjlighet att inlösa åsar eller åspartier av ej alltför obetydlig omfattning skulle således ej komma att föreligga. Förutom dessa praktiska betänkligheter finner Braunstein att även ur principiell synpunkt åtskilliga invändningar kan resas mot det ifrågasatta förfarandet:
»Vidkommande till en början de principiella betänkligheterna synes det vara mindre tilltalande att belasta en särskild näringsgren med avgifter avsedda att komma ett allmänt intresse till godo.
Vidare bör beaktas, att tillkomsten av en exploateringsavgift skulle komma att föranleda en fördyring av de redan höga kostnaderna på de områden, varest grus främst kommer till användning, eller alltså inom kommunikationsväsendet och byggnadsindustrien. Ju högre avgiften sattes, desto mera kännbar skulle denna fördyring bli.
Uttagandet av en grusexploateringsavgift, avsedd att tagas i bruk för främjande av naturskyddsintressen, skulle i samtliga de fall, då exploateringen vore förlagd till en plats, där inga som helst eller ock blott obetydliga skönhetsvärden hos naturen påverkades av densamma, svårligen kunna motiveras.
Ej heller skulle framstå såsom tillfredsställande, om en grusexploatör, som önskade och otvivelaktigt också vore kompetent att själv föranstalta om olika, med täktarbetets företagande förbundna, till skydd för naturen syftande åtgärder, det oaktat ålades gälda en speciell avgift för tillgodoseende av samma ändamål.
Slutligen skulle, för den händelse de medel, som genom uttagandet av en grusexploateringsavgift komme att inflyta, bestämdes skola få användas för återställnings- och uppsnyggningsarbeten ej endast vid pågående utan även vid äldre, redan nedlagda täkter, mot ett sådant arrangemang kunna med fog riktas den anmärkningen, att giltig grund saknas för att låta den exploatör, som i våra dagar utövade en verksamhet mot vilken inga berättigade erinringar ur naturskyddssynpunkt kunde framställas, få svara för de underlåtenhetssynder, som under förfluten tid på samma gebit begåtts av andra, mindre nogräknade exploatörer.»
Med tanke på att drygt hälften av gruskonsumtionen i landet faller på det statliga kommunikationsväsendet framhålles vidare att huvudparten av avgiftsmedlen skulle komma att gäldas av allmänna medel. På grund av den omständigheten hävdar Braunstein att erforderliga omkostnader för naturskyddets främjande lämpligare än genom erläggande av exploateringsavgifter kunde från statens sida bestridas genom att direkta anslag beviljades till belopp motsvarande det, vartill dessa avgifter belöpte.
Bland ytterligare skäl som talar mot en grusavgift anföres att en sådan skulle verka hämmande på den frivilliga saneringsverksamhet som bedrivs av de seriösa
