290
I fråga om arten av den säkerhet som skall ställas framhåller föreningen att det endast undantagsvis bör begäras deposition av penningbelopp. Bestämmelser om ställande av säkerhet bör intagas i varje godkänd grustäktsplan.
Kontroll och inspektion av att grustäktsplanen följes bör kunna handhas av byggnadsnämnderna.
Slutligen framhåller föreningen att såväl marken som nyttjanderätten till grustäkten kan byta ägare respektive innehavare under den tid som grusutvinningen enligt planen pågår. Om två eller flera grustag gränsar till varandra bör länsstyrelsen kunna föreskriva en samordning av grustäktsplanerna.
Avseende frågan.om införande av en grusaccis konstaterar grus- och makadamföreningen att det skäl som anförts härför är att detta vore säkraste sättet att erhålla medel för angelägna naturskyddsändamål, varvid främst åsyftas inlösen av åspartier och betalning av ersättning vid starkt inskränkande föreskrifter för grusbrytningen samt även uppsnyggning av redan nedlagda täkter.
Vad beträffar gamla nedlagda täkter synes dessa enligt föreningen icke utgöra något större problem och erfordra kostnadskrävande åtgärder med hänsyn till att naturen i de flesta fall själv ordnat återställningen genom att schaktbranterna under årens lopp lagt sig i naturliga rasvinklar och växtligheten samtidigt vandrat in.
Även för övriga ändamål framhåller föreningen att medelsbehovet icke synes vara så stort som man antagit. Det är nämligen inte utan vidare klart att »avsevärt men» föreligger ens vid totalförbud mot exploatering eller vid utfärdande av starkt inskränkande föreskrifter för brytningen. Beträffande igång varande täkter torde en nödvändig reglering endast böra avse mindre inskränkande föreskrifter i grustäktsplanens form, som icke torde medföra ersättningsskyldighet. Rörande medelsbehovet vid planerade täkter anför föreningen:
Ej heller synes — möjligen med undantag för områden, som av företagare i branschen bevisligen avsatts för framtida grustäkt — totalförbud eller starkt inskränkande föreskrifter rörande en planerad men ännu icke påbörjad täkt utan vidare kunna påstås innebära »avsevärt men». Det ankommer nämligen på sökanden att visa att förbudet respektive inskränkningen verkligen medför avsevärt men för honom. Sålunda torde, för att ersättningsskyldighet för det allmänna skall uppkomma, sökanden ha att bevisa bl a att fyndigheten innehåller brytvärt material, att det är efterfrågan på materialet, att området lönar sig att exploatera med hänsyn till prisläget på marknaden, transportkostnader o s v. I många fall torde nuvärdet — d v s det värde som skall ersättas i händelse av förbud — vara ringa om fyndigheten ej kan bli föremål för lönande brytning förrän i en framtid. Till detta kommer att förekomsten av byggnadsplaner, grundvatten och fornminnen eventuellt ändock skulle omöjliggjort exploatering i den utsträckning sökanden tänkt sig, varför ersättningen för mistad exploateringsrätt reduceras ytterligare.
