På sålunda anförda skäl och med hänsyn till att storleksordningen av medelsbehovet icke är klarlagt anser föreningen att en så genomgripande åtgärd som införandet av en specialskatt på grusnäringen bör anstå till det är visat att de i den braunsteinska utredningen föreslagna anslagen verkligen icke förslår till gäldande av de ersättningar som kan komma i fråga. Till understrykande av denna ståndpunkt framhåller föreningen några av de praktiska svårigheter ett avgiftssystem skulle medföra med avseende på uppbörd och fördelning samt den fördyring av byggnadskostnaderna som avgiften skulle föranleda.
Utredningens förslag
De tidigare refererade utredningarna och remissyttrandena visar utomordentligt klart, att täktverksamheten och främst grustäkterna här i landet befinner sig i ett djupt otillfredsställande läge. Anledningen härtill är främst den allmänna planlöshet, som utmärker verksamheten, bristande rättsmedel samt otillräckliga personella och ekonomiska resurser hos myndigheterna. Det föreligger enligt samstämmiga uttalanden ett överhängande behov att komma till rätta med dessa missförhållanden. Det finns emellertid även positiva drag i bilden. Till dessa räknar utredningen främst den förståelse för naturvårdssynpunkterna, som utredningen mött hos ansvarsfulla representanter för grusnäringen och icke minst från den största statliga gruskonsumenten, väg- och vattenbyggnadsverket.
I fortsättningen behandlar utredningen först och utförligast den dominerande sektorn av täktverksamheten, nämligen grusbrytningen, och diskuterar därefter mot bakgrund härav behovet av reglering av täkt av andra nyttigheter.
Som allmän bakgrund för diskussionen vill utredningen betona att gruset utgör en omistlig råvara för åtskilliga verksamheter i samhället, främst byggnadsindustrin och kommunikationsväsendet, och att det därför icke kan ifrågakomma att införa något slag av reglering av grusbrytningen. som äventyrar näringslivets försörjning. Detta är heller icke nödvändigt, eftersom landets sammanlagda grustillgångar, enligt vad Braunstein visat, förslår för ungefär 1 000 års konsumtion. Huvudproblemet är i stället att förlägga grusbrytningen till platser, där den gör ringa skada på motstående samhällsintressen och att där se till att den utföres på skonsammast möjliga sätt. Ur dessa enkla riktlinjer, varom de flesta är ense, kan omedelbart härledas krav på två olika slag av planering, nämligen dels en översiktlig med syfte att klassificera grusfyndigheterna i angelägenhetsgrad efter deras värde ur naturvårds-, kulturvårds- eller vattenförsörjningssynpunkt, dels en detaljplan, som visar hur grusbrytningen och återställningsarbetena skall ske i ett fall där grusbrytning tillåtes. Utredningen återkommer i det följande till vissa rekommendationer om hur dessa planer bör utarbetas, men vill redan
