Någon anledning att begränsa rätten till ingripande mot vanprydande anordningar genom att stadga undantag för reklam på själva rörelsestället föreligger tydligen icke. Däremot skulle det lätt kunna te sig stötande om sådant ingripande gjordes mot en anordning som godkänts vid prövning enligt 39 § väglagen eller uppsatts med stöd av byggnadslov enligt byggnadslagstiftningen. En föreskrift torde därför lämpligen böra meddelas, att ingripande av länsstyrelsen icke må äga rum beträffande anordning vars tillåtlighet prövats i särskild ordning.
I sådana fall där föreläggande meddelas om borttagande av anordning
som tillkommit före lagens ikraftträdande fann departementschefen det vara
berättigat att ersättning i särskilda fall skulle utgå till anordningens ägare
för förlust direkt hänförlig till anordningens anskaffande, anbringande och
borttagande medan däremot ersättning för förlust i form av minskad
försäljning eller dylikt icke skulle ifrågakomma.
Reglerna om förbudsförordnanden inom vissa speciellt känsliga områden utformades i enlighet med tidigare gällande bestämmelser i lagen angående naturminnesmärkens fredande. Det undantag från förbudsregeln som erfordrades med avseende på rörelsereklam utformades i enlighet med bestämmelserna i allmänna väglagen medan naturskyddsutredningens förslag om att i undantagsregeln eftergiva kravet på placering å byggnad icke kunde biträdas.
I detta sammanhang påpekade departementschefen att länsstyrelsen såväl inom förbudsområde som eljest självfallet bör kunna ingripa mot anordning som är uppenbart vanprydande vare sig densamma tillkommit före förbudets ikraftträdande eller med stöd av den nämnda undantagsregeln. I enlighet med departementsförslaget blev den nu gällande lagstiftningen i denna del av naturskyddslagen utformad.
Vad beträffar den tillfälliga reklamen i form av affischering eller dylikt hade naturskyddsutredningen föreslagit införande av restriktioner härom under avdelningen om skydd mot nedskräpning med huvudinnehåll att dylik reklamanordning skulle vara avlägsnad inom en månad efter det den tilldragelse förevarit, som åsyftas med anordningen, och senast fyra månader efter det anordningen anbringats. Polismyndigheten skulle emellertid äga rätt att i särskilda fall medgiva undantag från huvudregeln. Departementschefen biträdde emellertid icke förslaget med hänvisning till att bestämmelserna var alltför rigorösa och i praktiken kunde medföra orimliga resultat. Som stöd härför anförde departementschefen (prop 188/1952 sid 82—83):
Särskilt i fråga om sådana anordningar, som ej hänföra sig till någon viss tilldragelse utan röra förhållanden av mera permanent natur, skulle en skyldighet att avlägsna dem viss tid efter uppsättandet mången gång kunna framstå som meningslöst betungande. Som exempel vill jag erinra om de tryckta anslag i litet format som bruka finnas uppsatta vid busshållplatser och liknande ställen på landsbygden för att lämna upplysningar angående bilstationer, damfriseringar och dylikt i närbelägna tätorter. Dessa anslag äro ofta tillverkade av ganska stadig kartong och äro därför jämförelsevis hållbara. Och om de falla sönder eller på annat sätt fördärvas, blir olägenheten därav ytterst obetydlig. Det skulle därför vara föga rimligt att
