304
tvinga företagaren att byta ut dem var fjärde månad. Beträffande affischer som avse en viss tilldragelse äro nackdelarna av utredningens förslag måhända icke lika framträdande. Det lär i allmänhet ej kunna anses för mycket begärt att t ex en festarrangör efter festens slut avlägsnar de affischer som han låtit sätta upp för att locka folk och därigenom bereda sig förtjänst. Av betänkandet framgår emellertid, att utredningen till anordningar med reklam- eller propagandasyfte hänför även sådana tillkännagivanden om sammanträden, möten och tillställningar av olika slag som sättas upp av föreningar och andra sammanslutningar. Och med hänsyn till den ideella föreningsverksamhetens stora sociala betydelse är det tydligen angeläget att den icke utan starka skäl betungas med besvär och utgifter. I övrigt må anmärkas att det torde stå fritt för vem som helst att riva ned en affisch om en viss tilldragelse så snart tilldragelsen ägt rum och affischen följaktligen upphört att fylla någon funktion. Jag vill också framhålla att den nedskräpning som vållas genom trasiga affischer och anslag icke är artskild från den som kan uppkomma på annat sätt. Det torde följaktligen saknas anledning att underkasta affischeringen en speciell reglering.
På grund av vad jag sålunda anfört ha några särskilda regler rörande affischer och därmed jämförliga anordningar ej upptagits i departementsförslaget. I den mån kvarlämnade och söndertrasade affischer kunna anses orsaka obehag av betydenhet kan emellertid ingripande ske enligt de allmänna bestämmelserna mot nedskräpning.
Ur förarbetena till byggnadsstadgan kan nämnas att
byggnadslovsskyldigheten beträffande skyltar o d i och med införandet av den nya
byggnadsstadgan preciserades att gälla endast inom stadsplan. 1951 års
byggnadsutredning anförde härom (SOU 1957:21 sid 136):
Inom städer och liknande tätorter torde det i regel vara ofrånkomligt att någon form av förhandsprövning anordnas, eftersom skyltning ofta förekommer i sådan omfattning och sådana former, att den rentav kan komma att dominera stadsbilden. Inom andra områden har liknande tendenser visserligen framträtt tid efter annan men företeelsen har dock kunnat hållas inom rimliga gränser med hjälp av stadgandena i 39 § lagen om allmänna vägar samt 22 och 23 §§ naturskyddslagen. Ehuru vissa skäl talar för en förhandsprövning av skyltfrågor i större omfattning, har dock utredningen i enkelhetens intresse ansett sig böra stanna vid att föreslå, att byggnadslov för skylt skall fordras blott inom områden med stadsplan. I övrigt vill utredningen hänvisa till bestämmelserna i nyssnämnda lagar.
Av förarbetena till väglagen framgår att bestämmelserna i 39 § avser att reglera utformning och belägenhet av reklamanordningar enbart ur trafiksäkerhetssynpunkt. Affischering synes ej kunna inrymmas under tillståndstvång enligt denna lag (prop 223/1943 sid 106—107).
Framställningar och förslag
I skrivelse till Konungen den 8 januari 1959 har svenska naturskyddsföreningen hemställt om åtgärder för ändrade bestämmelser rörande utomhusreklamen. Vidare har Landers Reklam AB, Göteborg, i skrivelse till jordbruksdepartementet framfört önskemål om åtgärder för enhetlig be-
