306
hänsyn till naturskyddet och remitterar ärendena regelbundet till länsarkitekten. Egentligen utesluter dock naturskyddslagens § 24 att naturskyddssynpunkter lägges på dessa ärenden. För övriga skyltärenden är det naturskyddslagens §§ 22—25 som skall tillämpas. Då allmänhetens kännedom om dessa bestämmelser är ringa, brukar tillämpningen oftast vara den att länsarkitekten anmäler särskilt störande fall till länsstyrelsen.
Denna dualism i behandlingen (vilken ytterligare försvåras av att skyltar i stadssamhällen omkring gata som är allmän väg skall ha tillstånd både från den lokala byggnadsnämnden och från länsstyrelsen, eftersom väglagens § 39 icke innehåller något undantag för stadssamhällen) borde bortarbetas.
Enklast vore väl ett totalförbud mot reklamskyltar på mer än 50 m avstånd från mitten av allmän trafikled, däri inbegripen enskild, allmänneligen befaren väg. Dessa skyltar måste ju alltid bli så stora att de skämmer landskapet. För övriga områden bör, som ovan framhållits, viss skyltning anses berättigad, men den bör endast få ske efter länsstyrelsens tillstånd. Undantag bör finnas för stadssamhällen och tätbebyggda områden på landet, där byggnadsnämnden lämnar tillstånd.
Om så ändrade bestämmelser införes i naturskyddslagen kunde hela väglagens § 39 bortfalla. Naturligen borde eventuella nya bestämmelser innehålla att skyltärende skall bedömas ur trafik-, säkerhets-, naturskydds- och utseendesynpunkt, varav naturligt följer remiss till vägförvaltning och länsarkitekt.
Med hänvisning till det anförda finner föreningen det uppenbart påkallat
att man till skydd för landskapsbilden bör bättre reglera eller helt förbjuda
uppsättande av reklamanordningar. Föreningen hänvisar vidare till de
restriktiva bestämmelser på området som gäller i Danmark och Finland.
I den danska naturfredningslagen stadgas att friluftsreklam icke får förekomma annorstädes än vid gator, vägar och platser i städer och stadsliknande samhällen. Förbudet gäller dock icke reklam för rörelse eller annan verksamhet som utövas i fastighet varå reklamanordningen uppsatts. Enligt den finska naturskyddslagen får »affärsannons» utom stad eller annat tättbebygggt samhälle ej anbringas annorstädes i det fria än å byggnad som används till bostad eller till affärs- eller arbetslokal.
Naturskyddsföreningen framlägger följande förslag:
Ett förbud torde icke heller i Sverige böra innefatta anordningar av i Danmark och Finland tillåtet slag eller kortvarigt anslagna meddelanden och affischer. Alltför rigorösa förbud mot för trafikanter nyttiga anslag om serviceanläggningar, bensinstationer, hotell och näringsställen o d torde icke heller böra generellt utfärdas. Givetvis är det dock ett allmänt önskemål att dessa meddelanden kunde koncentreras till gemensamma anslagstavlor vid infarterna till samhällena.
Föreningen får med anledning av det anförda i underdånighet hemställa, att Eders Kungl Maj:t måtte vidtaga åtgärder för en ändring av de nuvarande bestämmelserna i naturskyddslagen så att antingen varaktig utomhusreklam i princip förbjudes eller en obligatorisk anmälningsskyldighet införes för uppsättandet av reklamanordningar av nämnt slag.
Föreningens skrivelse har utsänts på remiss varvid svar avgivits av
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, länsstyrelserna i
Stockholms, Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro och Väster-
