handling av frågor rörande utomhusreklam. Berörda skrivelser jämte tillhörande remissyttranden har den 4 november 1960 överlämnats till naturvårdsutredningen att tagas i övervägande vid fullgörandet av utredningsuppdraget.
Landers Reklam AB har i sin skrivelse till jordbruksdepartementet, med hänvisning till ett aktuellt fall inom Uddevalla stad, påpekat det anmärkningsvärda i att ärende rörande uppsättande av reklamanordning inom en kommun kan avgöras olika av olika myndigheter (drätselkammare respektive byggnadsnämnd). I svar på denna skrivelse den 10 november 1960 har departementet bland annat framhållit att det påtalade fallet knappast kan anses erbjuda något prejudikat och att säkrast är att i varje särskilt fall anlita det i 22 § naturskyddslagen rekommenderade samrådsförfarandet.
Svenska naturskyddsföreningen redogör inledningsvis för gällande rätt angående reklamanordningar och påpekar att det nuvarande stadgandet i naturskyddslagen ej är effektivt och att detsamma medför mycket onödigt besvär enär skyltar ofta uppsätts utan att länsarkitekten hörts. Till sin skrivelse har föreningen bilagt yttranden från länsarkitekterna i Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Hallands och Jämtlands län varav framgår att svårigheterna vid lagtillämpningen synes vara aktuella över hela landet. Såsom ett belysande exempel på svårigheternas art kan här citeras utdrag ur skrivelse från länsarkitekten i Jämtlands län:
Nuvarande bestämmelser om skyltning i landskapet är, trots att Kungl Maj:t veterligt alltid varit restriktiv vid bedömningen av skyltärenden, svåra att göra effektiva och de är onödigt invecklade. En ändring, främst i naturskyddslagen, synes motiverad.
Det må först understrykas att för skyltning inom tättbebyggt område (vilket tillnärmelsevis motsvarar område med fartbegränsning på allmänna vägarna), bör byggnadsnämnds granskning vara tillräcklig. Det är där andra synpunkter som bör läggas än för den rena landsbygden. Byggnadslovgivningen för skyltar bör emellertid utsträckas utöver vad nu gäller — för städer, köpingar, municipal- och andra stadsplanesamhällen — så att även byggnadsplaneområden inbegripas häri.
För de rena landsbygdsområdena är själva principfrågan om skyltningens berättigande ganska komplex. Reklamanordningar för på annan plats bedriven verksamhet och för riksomfattande företag kan inte sägas ha något berättigande i vår natur och efter våra vägar. Annat är förhållandet med företag på platsen. De bör få annonsera sig, och om skylt ej lämpligen kan sättas på själva byggnaden är intet att säga om att en gott utformad, ej för stor, fristående skylt sättes intill vägen. Däremot har s k förvarningsskyltar, med uppgift att den och den anläggningen kommer efter 1 km eller 500 m o s v, inte något berättigande på vägar som ej har autostradakaraktär. De bidrar också till att slappa bilistens uppmärksamhet. Särskilt olyckligt är det att om ett företag sätter upp sådana skyltar så kommer snart andra efter och man är inne i ett skyltraseri som egentligen tar bort all reklamverkan hos skyltarna samtidigt som det blir ödeläggande för landskapet.
Nuvarande lagbestämmelser innebär som bekant att fristående skyltar intill 50 m från mitten av allmän väg faller under länsstyrelsens prövning genom väglagens § 39. Denna bestämmelse har närmast tillkommit ur trafiksäkerhetssynpunkt. Vägförvaltningen här i länet, som handlägger dessa ärenden, brukar dock även ta
