intensifierad propaganda och upplysning från såväl myndigheter som organisationer på naturskyddets område stimulera till insatser i syfte att å ena sidan motverka tillkomsten av nya icke önskvärda skyltar och å andra sidan få till stånd en upprensning bland de redan befintliga ur naturskyddssynpunkt mest störande inslagen i vår natur. Det bör kunna förutsättas, att länsstyrelserna, som i sina yttranden över naturskyddsutredningens förslag visat en starkt positiv inställning till naturskyddet, var och en i sitt län skall om de görs uppmärksamma på aktuella missförhållanden vara beredda att med kraft begagna sig av de relativt goda möjligheterna som lagstiftningen givit dem att få för landskapsbilden störande reklamanordningar avlägsnade. Vinner den uppfattningen spridning, att ägaren av en icke önskvärd skylt eller anordning löper en betydande risk att bliva förelagd att avlägsna densamma är det anledning förmoda att intresset för reklam i naturen betydligt minskar. Det är nämligen att märka att ägaren till anordningen, om den uppsatts utan samråd med länsarkitekten, får räkna med att de kostnader — ofta ganska betydande — som varit förenade med reklamanordningen merendels är helt bortkastade i och med densammas borttagande. Därtill kommer kostnaderna för själva avlägsnandet, som det också ankommer på ägaren att svara för. Att det av naturskyddsföreningen i dess skrivelse omnämnda exemplet, att en skylt som efter föreläggande nedtagits ånyo uppsatts och då på en ännu mer iögonfallande plats, skulle vara belysande för förhållandena, förefaller styrelsen mindre sannolikt. Snarare torde exemplet kunna förmodas vara ett undantagsfall.
Mot en lagstiftning som i princip innefattar ett förbud mot varaktig utomhusreklam kan alltjämt åberopas de skäl, som departementschefen anförde i förutnämnda proposition nr 188/1952. Ett dylikt förbud måste sålunda helt naturligt förses med så många undantag och förutsätta dispensmöjligheter i sådan utsträckning, att det kan ifrågasättas om en förbudsregel skulle få någon självständig betydelse. Därtill kommer, vilket också naturskyddsföreningen anförde i sitt yttrande över naturskyddsutredningens förslag i vad det avsåg regleringen av utomhusreklamen, att ett system med generellt förbud och tillståndsprövning förefaller tungrott. Slutligen må framhållas, att den nuvarande lagstiftningen ger länsstyrelsen befogenhet att i fråga om särskilt känsliga områden meddela förbud mot fristående reklamanordningar över huvud.
Naturskyddsföreningens alternativa förslag att en obligatorisk anmälningsskyldighet skulle införas för uppsättandet av varaktig utomhusreklam torde väl få förutsätta, att om en anmälan icke inom viss tid föranlett någon åtgärd från länsstyrelsens sida en efter denna tid uppsatt skylt komme att betraktas som godkänd. I allt fall torde man icke kunna skäligen förelägga skyltens ägare att avlägsna densamma med mindre han erhåller ersättning för de av honom havda kostnaderna för skylten och dess anordnande samt för de med avlägsnandet förbundna utgifterna. Den nuvarande ordningen, som innebär ett till tiden icke begränsat hot för en annonsör att när som helst kunna få ett föreläggande om att avlägsna en av honom uppsatt skylt utan att därvid kunna påräkna någon ekonomisk gottgörelse är enligt byggnadsstyrelsen bättre än föreningens förslag ägnat att tillgodose naturskyddssynpunkterna. Förslaget torde i allt fall få förutsätta, att länsstyrelserna äger möjligheter att inom rimlig tid företaga de undersökningar, till vilka anmälningarna kan ge anledning. Med den stora arbetsbelastning, som flertalet länsstyrelser har att dragas med, torde emellertid denna förutsättning tyvärr icke vara tillfinnandes.
Svenska försäljnings- och reklamförbundet, som anfört att
naturskyddsföreningens hemställan icke måtte föranleda någon åtgärd från Kungl
