310
Maj:ts sida, har förordat en sådan ändring i 1943 års väglag att inom visst område kring allmän eller allmänt befaren väg sådan skyltreklam blir tillåten, som antingen är placerad på byggnad eller inhägnad där rörelse bedrives, eller utgör förvarning till sådan rörelse som står till vägtrafikanternas tjänst samt att bestämmelser om tillåten skyltning längs vägarna får giltighet för hela riket, efter anvisningar som utfärdas av förslagsvis väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, och att dessa stadganden utformas efter enkla och entydiga linjer.
Slutligen har svenska annonsörers förening förklarat att det väckta förslaget icke bör föranleda någon åtgärd bl a därför att reklamen är en fundamental förutsättning för vårt fria konkurrenssamhälle och icke bör kringgärdas med alltför rigorösa bestämmelser.
Av det material som kommit utredningen tillhanda som svar på
utredningens tidigare omnämnda skrivelser till länsstyrelserna framgår att frågan
om utomhusreklamen inom skilda delar av landet bedömes vara ett allvarligt
naturvårdsproblem. Sålunda har fem länsstyrelser bedömt denna fråga vara
av så brådskande natur att den upptagits bland önskemålen om de spörsmål
som av utredningen bör lösas i förtur. Bland speciella uttalanden i frågan
kan här nämnas att länsstyrelsen i Södermanlands län anfört:
Utvecklingen i fråga om förelägganden att ta bort reklamskyltar har här i landet icke följt några enhetliga linjer. Genom att länsstyrelserna var för sig utan tillgång till allmänna riktlinjer fått bedöma om en skylt i det särskilda fallet skulle anses uppenbart vanprydande i landskapsbilden och länsstyrelserna även vid samråd sinsemellan förfäktat helt skilda uppfattningar, har tillämpningen av naturskyddslagens bestämmelser på området givit synnerligen olika resultat med avseende på skyltfloran i olika delar av landet. Numera har utvecklingen dock i någon mån hunnit stabiliseras, sedan ökade erfarenheter vunnits och en del ärenden varit föremål för regeringsrättens prövning. Det tillämpade försiktiga tillvägagångssättet att låta praxis få bestämma utvecklingen beträffande reklamskyltarna har icke varit rationellt, då enhetliga linjer endast långsamt utbildas. Även mycket allmänna riktlinjer hade utan tvekan varit att föredraga. Det synes därför nu i dagens situation vara angeläget att riktlinjer äntligen utarbetas och att därmed förutsättningar skapas för större enhetlighet på området mellan landets olika delar.
Vad som förekommit kan enligt länsstyrelsens mening ses som ett tecken på att det behövs ett centralt, samordnande naturvårdsorgan, som inriktar sin verksamhet på att lämna sådana anvisningar rörande tillämpningen som förutsättes i 37 § naturskyddslagen.
Beträffande reklamskyltarna har uppmärksammats den långa tid som kan förflyta, innan vanprydande skyltar blir slutligen avlägsnade. Detta sammanhänger med att det stundom kan dröja något, innan en sådan skylt blir uppmärksammad. Något tillståndstvång föreligger ju inte. Efter upptäckten vidtas ett vidlyftigt handläggningsförfarande, som ägaren ofta av reklamhänsyn finner angeläget att förlänga genom att föra ärendet under Kungl Maj:ts prövning. Har Kungl Maj:t funnit skylten böra tagas bort, föreligger intet hinder att skylten i samma eller liknande utformning kan dyka upp i något angränsande terrängavsnitt.
