ändamål kan beräknas öka kraftigt. I den mån en sådan markanvändning kan utvecklas inom den ram som bestäms av allemansrättens innehåll medför den inga särskilda kostnader för ianspråktagandet av mark. En stor del av allmänhetens behov av friluftsliv kan säkerligen i framtiden liksom hittills täckas på detta sätt och alltså utan att förorsaka anspråk på ersättningar till markägare. Med tanke på dels den allmänna bristsituationen beträffande naturreservat och dels den fortlöpande exploateringsverksamheten i naturen — som efter hand utplånar allernansrätten eller gör den illusorisk — krävs emellertid därjämte ett säkerställande i ökad omfattning av naturområden av skilda slag. Detta förutsätter i allmänhet åtgärder som kan föranleda ersättningar till markägare.
Så långt det är möjligt bör man lita till helt frivilliga avtal med vederbörande markägare alldeles oavsett om säkerställandet av naturområden sker med tillämpning av naturvårdslagens institut eller i en friare form. En sådan arbetsform och över huvud taget en generös inställning till markägarna är avgjort att föredra framför tvångsåtgärder. Ett viktigt skäl härtill är att man bör undvika varje åtgärd som kan medverka till att skapa motsättningar mellan naturvårdsintressen och markägarintressen. Sådana motsättningar vore olyckliga med tanke på att naturvården utgör en gren av samhällsplaneringen som mer än de flesta är beroende av samlade insatser från alla berörda intressen. I sammanhanget kan särskilt erinras om alla de fall där markägare förvaltar områden som har stor betydelse ur kulturell eller social naturvårdssynpunkt. Det bör också beaktas att tvångsåtgärder gentemot markägare bör undvikas redan av det skälet att de kan medföra en kraftig ökning av naturvårdens administrationskostnader.
Utredningens förslag till naturvårdslag är avsett att ersätta gällande naturskyddslag, strandlagen samt 86 och 122 §§ byggnadslagen. Naturvårdslagen kommer därigenom att innehålla dels medel för ett mera genomgripande områdesskydd, representerat av nationalpark, naturreservat och naturminne, dels medel för ett partiellt områdesskydd, som endast tar sikte på kontroll av lokalisering av bebyggelse. Ur ersättningssynpunkt kan i detta sammanhang bortses från nationalparken liksom från de fall då expropriation tillgripes för att bevara område som naturreservat eller naturminne. De partiella områdesskydden kallas i fortsättningen strandskyddsområde (17 §) och landskapsskyddsområde (19 §). Den närmare innebörden i dessa olika markreservat framgår av förslaget till lagtext med tillhörande motiv. Möjligheterna att ur naturvårdssynpunkt förhindra eller reglera arbetsföretag eller täktverksamhet avhandlas i 22 och 23 §§ lagförslaget. I förslagets 34 och 35 §§ återfinns regler om ersättning i vissa fall för anordnande av genomgång genom stängsel eller övergång över dike samt för avlägsnande av reklamanordning. Det saknas anledning att närmare behandla dessa två ersättningsregler.
Enligt utredningens mening är det fullt klart att det kvantitativt ojämför-
