320
ligt största markbehovet för friluftsändamål och annat naturvårdande ändamål måste tillgodoses genom tillämpning av något av de nämnda områdesskydden, åtgärder som alltså syftar till att trygga markens användbarhet för reservatets ändamål samtidigt som markägaren behåller marken och utnyttjar den på bästa möjliga sätt under för handen varande förhållanden. Den begränsning som därigenom läggs på markägarens möjlighet att fritt disponera över sin mark kan medföra att han icke kan bruka marken på sätt som eljest skulle vara ekonomiskt motiverat. Den skada han lider därigenom skall i förekommande fall kompenseras genom intrångsersättning, varvid beloppets storlek i princip motsvarar mellanskillnaden mellan markens tidigare värde å ena sidan och det lägre värde å andra sidan som marken har för sin ägare på grund av den inskränkning i markanvändningen som uppkommit genom åtgärderna. För det fall att regleringen av arbetsföretag eller täktverksamhet leder till en ersättningssituation är det också fråga om en form av intrångsersättning.
Fortsättningsvis indelas förekommande ersättningsgrunder vid beräkning av intrångsersättning enligt naturvårdslagen i två underavdelningar, nämligen inskränkning i bebyggelserätt och annan inskränkning i rätten att förfoga över mark. Den första ersättningsgrunden förekommer i såväl naturskyddslagen och strandlagen som 86 och 122 §§ byggnadslagen. Om man bortser från ovannämnda specialregel i strandlagen beträffande vissa stängselfrågor m m förekommer den andra ersättningsgrunden endast i naturskyddslagen. I utredningens lagförslag återkommer båda ersättningsgrunderna delvis i modifierad form. Därvid eftersträvar utredningen att utnyttja de möjligheter till ett enhetligare ersättningsförfarande som föreligger på grund av den föreslagna lagtekniska samordningen av naturskyddslagen och strandlagen samt 86 och 122 §§ byggnadslagen.
Ersättning för inskränkning i bebyggelserätt
Som framgår närmare av lagtexten är de ersättningsregler som avser att kompensera inskränkning i bebyggelserätt olika utformade i naturskyddslagen, strandlagen och 86 och 122 byggnadslagen. Det förekommer skillnader i villkoren för ersättningarnas bestämmande. Härtill kommer att tillgången på medel för att genom ersättningar till markägare upprätthålla intentionerna i skyddsområdena är väsentligt olika. Enligt utredningens mening talar starka skäl för att man nu genomför en så vitt möjligt fullständig samordning av angivna ersättningsregler rörande inskränkning i bebyggelserätt. De naturområden, som skyddas enligt de tre lagarna tjänar alla kulturella och sociala naturvårdsintressen. I dagens läge är de alla lika nödvändiga för att vart och ett på sitt sätt tillgodose ett växande behov av mark inte minst för allmänhetens friluftsliv och rekreation. Med hänsyn härtill är det icke sakligt motiverat att de i sammanhanget så viktiga ersätt-
