nar egentlig betydelse för strandlagens del. Detta stöd förringas dock av att rättspraxis beträffande tillämpningen av 3 § strandlagen totalt sett har begränsad omfattning. Utredningen delar emellertid strandutredningens mening och vill för egen del tillägga följande. Strandlagen avser endast mark som icke är planlagd enligt byggnadslagstiftningen. Eftersom tätbebyggelse för fritidsändamål lika väl som för andra ändamål normalt skall regleras genom sådan planläggning kan den alldeles övervägande delen av de marker som uppbär tätbebyggelsevärden lämnas ur räkningen redan på grund härav. Emellertid är det icke uteslutet att tätbebyggelsevärden kan ha uppkommit även utanför de planlagda områdena och då oftast på ettdera av två sätt som berörs närmare här nedan.
Det ena är att tätbebyggelse uppkommit utan föregående planläggning, en företeelse som icke är ovanlig då det gäller äldre fritidsbebyggelse och som självfallet för med sig tätbebyggelsevärde på den mark som tagits i anspråk för sådan bebyggelse. I förhållande till strandlagen kan emellertid sådan icke planreglerad tätbebyggelse närmast jämställas med planlagd bebyggelse eftersom det av lätt insedda skäl icke är lämpligt eller möjligt att tillämpa strandlagen på sådana områden. Syftet med strandregleringen är ju att bevara allemansrätten och denna rätt är redan utplånad i sådana fall som avses här.
Den andra här åsyftade och i detta sammanhang mest intressanta utvecklingslinjen skulle vara att obebyggd mark har ett sådant läge att den tar åt sig tätbebyggelsevärde enbart på grund av sin begärlighet för ändamålet. Detta fall måste dock av planpolitiska och plantekniska skäl vara ytterligt sällsynt då det gäller områden som är aktuella för strandreglering. Alltsedan byggnadslagens tillkomst den 1 januari 1948 har det ankommit på det allmänna att avgöra var och när tätbebyggelse får ske. Den första förutsättningen för att ett tätbebyggelsevärde över huvud taget skall kunna uppkomma på en plats efter denna tidpunkt måste alltså vara ett medgivande från det allmännas sida att sådan bebyggelse får ske eller i varje fall en icke obefogad förväntan att ett sådant medgivande kan utverkas. Uppenbarligen är sådana förutsättningar i allmänhet icke för handen i fråga om stränder som har sådan betydelse för allmänhetens friluftsliv och rekreation att de är föremål för strandreglering.
Slutligen kan erinras om att icke ens planläggning för tätbebyggelse kan medföra att bebyggelse tillåtes på själva stranden. På grund av allmänna bestämmelser för planläggning är det nämligen uteslutet att upprätta och fastställa detaljplan i sådana fall som avses här — tätbebyggelse för fritidsändamål — utan att tillgång till fria stränder finns. Detta behov av fria stränder kan säkerställas på olika sätt. Ett är att stranden intages i detaljplan och avsätts som allmän plats, en plandisposition som innebär ett oavvisligt byggnadsförbud. Ett annat är att stranden icke infogas i detaljplan utan reserveras för allmänt ändamål genom strandreglering eller genom bygg-
