326
nadsförbud i fastställd generalplan. Ingen av dessa eller andra liknande dispositioner kan föranleda något nytt tätbebyggelsevärde på själva stranden.
Av det anförda framgår att möjligheterna att konstatera förekomsten av sådana tätbebyggelsevärden på stränderna som uppkommit efter byggnadslagstiftningens tillkomst är så begränsade att de knappast framstår som realistiska. Även sådana värden som skulle ha uppkommit före denna tidpunkt men som ännu icke aktualiserats genom krav på markens ianspråktagande för bebyggelse måste framstå som ytterligt sällsynta eller helt orealistiska. I sammanhanget erinras om att detta spörsmål kan ha varit tämligen aktuellt vid tiden för 1952 års lagstiftning eller endast fyra år efter införandet av de nya värderingsnormerna i byggnadslagstiftningen. Nu — tio år senare — är frågan i ett annat läge som är betydligt ogynnsammare beträffande möjligheterna att påvisa outnyttjade tätbebyggelsevärden som skulle ha uppkommit före 1948. Ju längre tiden går utan att mark inom strandreservaten tas i anspråk för tätbebyggelse, ju mindre sannolika blir möjligheterna att påvisa sådana outnyttjade tätbebyggelsemöjligheter som skulle ha uppkommit före angivna tidpunkt. Vid en viss tidpunkt måste dessa möjligheter bli helt obefintliga. Denna tidpunkt torde som regel redan ha inträtt.
Vad ovan sagts om möjligheterna att tillgodoräkna markägaren tätbebyggelsevärden vid beräkning av intrångsersättning gäller uteslutande strandskyddsområdena. Samma synpunkter kommer emellertid i motsvarande mån att gälla landskapsskyddsområdena. De två områdestyperna har likartad beskaffenhet och den väsentliga skillnaden är att den ena är lokaliserad till stränderna medan den andra förekommer företrädesvis i andra delar av landskapet. Om det skulle vara någon skillnad i här avhandlat hänseende så skulle det närmast vara att tätbebyggelsevärden är ännu mindre sannolika inom landskapsskyddsområden än inom strandskyddsområden emedan åtminstone fritidsbebyggelsen — som är den mest aktuella bebyggelseformen inom naturområden i allmänhet — erfarenhetsmässigt utövar ett större tryck på stränderna än på andra delar av landskapet.
Naturvårdsutredningen finner det icke lämpligt eller möjligt att föreslå någon ändring i gällande rätt i vad avser möjligheterna att tillgodoräkna markägaren tätbebyggelsevärden i här avsedda fall. På grund av vad som anförts här ovan kan utredningen emellertid konstatera att det bebyggelsevärde som kan komma ifråga vid beräkning av intrångsersättning beträffande strandskyddsområden och landskapsskyddsområden praktiskt taget uteslutande är ett glesbebyggelsevärde. Därest fråga om tätbebyggelsevärde ändock skulle bli aktuell i något fall skall den lösas enligt allmänna värderingsprinciper i byggnadslagen. Det i förevarande sammanhang väsentliga värderingsproblemet utgör frågan om bestämmandet av ett glesbebyggelsevärde. Även i detta fall skall allmänna värderingsprinciper följas men metodiken föranleder några kommentarer.
