Om länsstyrelsens eget ställningstagande innebär att en ersättnings- eller inlösningssituation är för handen skall länsstyrelsen förhandla med markägare och andra rättsinnehavare om storleken av intrångsersättning eller lösensumma samt därefter fatta beslut i ärendet.
Om överenskommelse ej kan träffas om ersättning enligt 30—33 §§ eller om inlösen enligt 36 § lagförslaget kan frågan hänskjutas till expropriationsdomstolens prövning i den ordning som stadgas i 39 § lagförslaget. Det är angeläget att faktiska ersättningsfall i största möjliga utsträckning regleras genom överenskommelse samt att frågan icke hänskjutes till domstol i andra fall än då detta är oundgängligen nödvändigt. Detta kan vara fallet exempelvis om frågan gäller mycket stora värden eller om den har prejudicerande betydelse för andra liknande ersättningsfall.
I mål rörande ersättnings- och lösenfrågor bör kronans talan enligt utredningens mening föras av kammarkollegiet. Detta innebär en ändring i förhållande till nuvarande ordning enligt vilken länsstyrelsen i förekommande fall anlitar särskilt juridiskt biträde. Enligt utredningens mening medför anlitandet av kammaradvokatfiskalsämbetet så stora fördelar att detta system nu bör införas generellt vid tillämpningen av naturvårdslagstiftningen. Därigenom kommer naturvårdsintresset att tillvaratas vid expropriationsdomstolarna över hela riket på ett mera enhetligt sätt än som eljest kan vara möjligt. Samtidigt kommer kostnaderna för denna del av verksamheten sannolikt att kunna nedbringas.
Fråga om registrering av avtal eller dom rörande ersättning eller inlösen
I skrivelse den 7 juli 1960 till statsrådet och chefen för justitiedepartementet anför länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län:
Jämlikt 3 § strandlagen den 30 maj 1952 är ägare till fastighet, som helt eller delvis omfattas av förordnande enligt 1 § samma lag, då ansökan om tillstånd till bebyggelse av fastigheten icke bifallits under vissa förutsättningar berättigad till ersättning av kronan för den skada han därigenom lider. Detsamma gäller om innehavare av viss nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastigheten. I 4 § andra stycket samma lag stadgas, att vad i fråga om ersättning, varom sägs i 3 §, avtalats eller uppenbarligen förutsatts skola gälla mellan kronan och sakägare skall gälla jämväl mot den, som efter det rätten till ersättning uppkom förvärvat sakägarens rätt i avseende å fastigheten. Någon bestämmelse om att — till upplysning för den som förvärvar sakägarens rätt — anmälan skall göras hos inskrivningsdomaren om ersättningsöverenskommelse mellan kronan och sakägaren eller, ifall expropriationsdomstol avgjort ersättningsfrågan, dess dom ifråga om ersättningen för anteckning därom i fastighets- eller inskrivningsboken finnes ej meddelad. Länsstyrelsen ifrågasätter om icke lämpligen sådan bestämmelse bör meddelas. Det synes även kunna ifrågasättas om icke bestämmelsen i 4 § andra stycket jämte nyssnämnd anmälnings- och anteckningsskyldighet lämpligen hör gälla även för det fall ersättning enligt 7 § på grund av föreläggande enligt 2 § ifrågavarande lag bestämts utgå för anordnande av genomgång i stängsel eller över dike.
