I fråga om anordning, som finnes vara uppenbart vanprydande i landskapsbilden, bör länsstyrelsen sålunda under övergångstiden äga samma befogenhet att föranstalta om dess avlägsnande som nu finnes enligt 23 § naturskyddslagen. Motsvarande befogenhet synes böra tillkomma länsstyrelsen där sådan i 39 § första stycket väglagen avsedd anordning, som före nya lagens ikraftträdande på grund av belägenhet mer än 50 meter från vägbanans mitt ej varit underkastad tillståndsplikt, till följd av vägomläggning eller annan därmed jämförlig omständighet kommit att ligga för nära väg. Länsstyrelsen skulle sålunda i detta fall under övergångstiden få övertaga den befogenhet som enligt 39 § tredje stycket väglagen tillkommer vägsynenämnden. Anordning, beträffande vilken tillstånd enligt nya lagen icke meddelats vid övergångstidens slut, blir att betrakta som olagligen anbringad.
Ålägges någon under övergångstiden att avlägsna anordning som avses i 49 § andra stycket nya lagen bör om särskilda skäl föranleder därtill ersättning för förlust lämnas honom av allmänna medel med belopp högst motsvarande kostnaderna för anordningens anskaffande, anbringande och borttagande. Vid prövningen av ersättningsanspråk beträffande anordning, som finnes uppenbart vanprydande i landskapsbilden, bör givetvis beaktas, huruvida densamma uppförts efter samråd med länsarkitekten enligt 22 § naturskyddslagen. Om anledningen till föreläggande om anordnings avlägsnande uteslutande är att densamma på grund av vägs omläggning eller dylikt kommit att verka störande ur trafiksäkerhetssynpunkt synes, i analogi med nuvarande regel i 39 § tredje stycket väglagen, ersättning som regel böra utgå.
Om utredningens förslag genomföres, kommer det att ligga i ägarnas eget intresse att så snart som möjligt ansöka om tillstånd att bibehålla befintliga anordningar.
50 §.
Enligt övergångsbestämmelse till strandlagen skall den, som på grund av föreläggande enligt 2 § borttagit stängsel eller dike som uppförts eller anordnats innan lagen trädde i kraft, med avvikelse från huvudregeln vara berättigad till ersättning även om det är uppenbart att anordningen vidtagits uteslutande i syfte att utestänga allmänheten från område där den eljest skulle ägt att fritt färdas. Motsvarande undantagsregel synes böra införas i fråga om stängsel eller dike som före nya lagens ikraftträdande i nämnda syfte anordnats annorstädes än inom område, beträffande vilket förordnande enligt l § strandlagen kunnat meddelas, Tillräckliga skäl synes ej finnas att låta undantagsregeln gälla område inom sistnämnda zon, för vilket dylikt förordnande icke meddelats. Av praktiska skäl har förslaget fått den innebörden att undantagsregeln även gäller område som ligger närmast utanför sagda zon.
