356
C. Naturvårdsfrågor i speciallagstiftningen
Såsom tidigare framhållits har utredningen begränsat översynen av naturvårdslagstiftningen till naturskyddslagen, strandlagen och 86 och 122 §§ byggnadslagen, vilka inarbetats i förslaget till ny naturvårdslag. Därvid har dock även vissa frågor som regleras i annan lagstiftning kommit att behandlas i olika sammanhang. I samordningssyfte har utredningen sålunda funnit anledning föreslå vissa mindre ändringar i expropriationslagen, lagen om allmänna vägar och byggnadsstadgan. Därutöver har utredningen icke ansett det förenligt med utredningsuppdraget att verkställa någon mera fullständig översyn av speciallagstiftningen. I det följande behandlas därför endast vissa särskilda frågor som aktualiserats under utredningsarbetet och som huvudsakligen berör byggnadslagstiftningen, väglagstiftningen och skogsvårdslagen. I kap 11 behandlas vissa organisatoriska frågor i vattenlagen berörande vattendomstolarnas behov av speciell sakkunskap på naturvårdsområdet.
1. Byggnadslagstiftningen
Vid behandling av frågor rörande skyddet av landskapsbilden har utredningen på flera punkter föreslagit ett klarläggande av gränsen mellan naturvårdslagens och byggnadslagstiftningens tillämpningsområden. Detta har främst resulterat i att områden med fastställd detaljplan och i vissa fall generalplan undantagits från speciell reglering enligt naturvårdslagen. Enligt utredningens uppfattning är nämligen naturvårdsfrågorna inom tätorterna huvudsakligen att betrakta såsom plan- och byggnadsfrågor vilka bör behandlas på byggmyndigheternas huvudansvar. Någon helt skarp gränsdragning mellan de båda lagarna har dock icke åstadkommits, och detta synes ej heller önskvärt. De båda lagarna kompletterar nämligen varandra på flera områden utan att därför några tillämpningssvårigheter torde vara att förvänta. I det följande behandlar utredningen två viktiga avsnitt av byggnadslagstiftningen av speciell betydelse för naturvården.
Byggnadslagens grundläggande definition av tätbebyggelsebegreppet har — såsom framgår av ovanstående avsnitt om ersättningsfrågor — mycket stor betydelse för de ekonomiska konsekvenserna av markpolitiska åtgärder enligt naturvårdslagen. Den faktiska innebörden av glesbebyggelserätten, vilken i förekommande fall skall ersättas, är dock icke klarlagd i och med nämnda definition i byggnadslagen. Domstolsavgöranden i frågan lämnar icke heller någon större klarhet. Utredningen önskar därför framhålla att det för det framtida naturvårdsarbetet är angeläget att förenämnda oklarhet skingras genom normerande bestämmelser i ämnet. Vid sin diskussion av byggnadslagens planinstitut — framför allt
