sker. I detta sammanhang anmäler sig främst frågor sammanhängande med gällande lag om enskilda vägar av den 3 september 1939 samt vissa statsbidragsförfattningar rörande enskild väghållning.
Av 1 § enskilda väglagen framgår, att behörig vägintressent i första hand är registerfastighet samt i andra hand gruva och i vissa fall byggnad eller industriell anläggning på ofri grund.
Enligt utredningens förslag kommer i framtiden åtskilliga nya nationalparker, naturreservat och naturminnen att bildas och det befintliga beståndet av motsvarande objekt att överses. Man torde allmänt kunna utgå från att flertalet av dessa objekt, om de skall fylla sitt syfte, måste vara tillgängliga med bilväg. För att uppnå detta torde objekten i fråga, om de icke är särskilda fastigheter, böra ges ställning som vägintressent, d v s likställas med fastighet. Vidare torde det med hänsyn till övriga intressenter vid vägen ifråga vara av värde att naturvårdsobjekt formellt kan åläggas en mot dess utnyttjande svarande andel av väghållningskostnaderna. Utredningen förordar därför nu angiven komplettering av 1 § enskilda väglagen.
Rätt att påkalla förrättning och att vid förrättning föra talan regleras i 16 § enskilda väglagen. Här krävs en sådan utvidgning som svarar mot en samtidig utvidgning av vägintressentbegreppet. I sammanhanget erinras att länsstyrelsen, som kommer att vara det regionala naturvårdsorganet, har andra viktiga uppgifter i enskilda väglagen. Rätten att vid förrättning föra talan och svara för naturvårdsobjekten bör därför genom förordnande av länsstyrelsen anförtros den förvaltande myndigheten.
Begreppet väg regleras närmare i 2 § enskilda väglagen. Denna paragraf överenstämmer med motsvarande lagrum i allmänna väglagen. I praktiken har det visat sig tveksamt, huruvida parkerings- och rastplatser inryms i vägbegreppet. Till nöds har man löst problemet så att man ansett att vägbegreppet innefattar sådana begränsade platser som erfordras för den flytande trafiken längs vägen. Däremot har man icke ansett att större parkerings- och rastplatser av typen ändpunktsanordningar kunnat inräknas. Enligt utredningens uppfattning är det dock för naturvårdens del önskvärt att även sådana större platser kan anordnas med stöd av enskilda väglagen.
Vad ovan anförts beträffande en ur naturvårdssynpunkt angelägen komplettering av enskilda väglagen synes enligt utredningens mening böra behandlas vid en mera fullständig översyn av nämnda lag. Då 1960 års vägsakkunniga kan förväntas behandla även denna lagstiftning har utredningen i förevarande hänseende ansett sig böra inskränka sig till att fästa uppmärksamheten på de berörda problemen.
Bestämmelserna om statsbidrag till enskild väghållning är i detta sammanhang av betydelse varför nedan lämnas en översikt av gällande författningar.
