358
spörsmål skyndsamt bör utredas i lämpligt sammanhang. I avvaktan på resultatet av denna bör byggnadsmyndigheterna inom ramen för gällande lagstiftning på allt sätt verka för en utveckling i antydd riktning.
Sambandet mellan fritidsbebyggelsens utveckling och tillskapandet av naturreservat behandlas ytterligare i kap 12 i samband med diskussionen av en exploateringsavgift å fritidsbebyggelsen (sid 432).
2. Vägfrågor
På grund av friluftslivets utbredning i takt med den ökade motoriseringen blir belastningen av vägnätet och efterfrågan på lämpliga parkerings- och rastplatser utmed vägarna allt större. I detta sammanhang anmäler sig även frågan om rätten till bilkörning på enskild väg samt rätten till parkering på enskild mark, vilka frågor tidigare berörts i samband med behandlingen av allemansrätten i kap 9. Utredningen anser emellertid vägfrågorna vara av sådan vikt att de sammanfattningsvis bör belysas ytterligare i detta avsnitt.
Beträffande det allmänna vägnätet har utredningen i kap 4 (sid 78) redogjort för vissa uttalanden från länsstyrelserna angående erfarenheterna av vägstadgans naturvårdande anvisningar. Vidare har utredningen från länsstyrelserna inhämtat uppgifter i vilken utsträckning de för friluftsliv lämpliga områdena är utrustade med vägar och parkeringsplatser.
Av förenämnda material framgår att erfarenheterna av tillämpningen av vägstadgans bestämmelser är genomgående goda. Däremot framhålles från många håll att bristen på parkeringsplatser är kännbar.
De viktigaste av de synpunkter och önskemål beträffande de allmänna vägarna, som sålunda framställts är följande.
- Parkerings- och uppställningsplatser bör anordnas i större antal vid de allmänna vägarna.
- Ansvaret för renhållning vid vägar och rastplatser bör fastställas.
- Vägrättsbegreppet bör ges en vidare innebörd (jfr uttalande av länsstyrelsen i Kalmar län, sid 79).
Utredningen anser samtliga dessa frågeställningar vara av stor betydelse för naturvården och en snar lösning av problemen synes påkallad. Då emellertid en allmän översyn av väglagstiftningen redan pågår inom 1960 års vägsakkunniga har naturvårdsutredningen, efter samråd med vägsakkunniga, ansett lämpligast överlämna materialet i fråga till de sakkunniga.
Det enskilda vägnätets betydelse för i första hand den sociala naturvården är allmänt omvittnad och kan förväntas snabbt öka. Under sådana förhållanden är det nödvändigt att den judiciella och administrativa regleringen av de enskilda vägarna snarast anpassas till den utveckling som
