anses som skogsmark. På motsvarande sätt torde utmark som — sedd i stort — är lämplig för skogsproduktion i sin helhet böra räknas som skogsmark oavsett om inom densamma förekommer smärre områden som i och för sig är mindre lämpade för skogsbörd.
Beträffande helt eller i huvudsak outnyttjad mark som lämpar sig för skogsproduktion gäller som huvudregel att den skall anses såsom skogsmark. Undantag utgör fall då det finns grundad anledning anta att markägaren kommer att utnyttja marken för ett från ekonomisk synpunkt mera värdefullt ändamål än skogsproduktion eller då marken med hänsyn till visst socialt eller ideellt intresse av inte alltför ringa storleksordning finnes böra vara undantagen från sådan produktion. Vid prövningen om outnyttjad maik skall anses som skogsmark skall avseende fästas inte blott vid markens nuvarande beskaffenhet utan också vid den höjning av dess virkesproducerande förmåga som kan ernås genom ekonomiskt försvarbara förbättringsåtgärder.
Som redan antytts avser skogsvårdslagen inte att lägga hinder i vägen för ett rimligt tillgodoseende av ideella och sociala synpunkter på naturens nyttjande. För skogsvårdsstyrelserna bör det tvärtom vara en uppgift att i samråd med markägarna samt de natur-, landskaps- och kulturminnesvårdande organen medverka till att i skälig omfattning kommer att under lämplig vård bevaras sådana träd, trädgrupper, skogsbestånd och landskapstyper — exempelvis hagmarker, lövängar, ljunghedar, strandängar och myrar — som är värdefulla från naturskydds- och landskapsvårdssynpunkter.
Enligt tillämpningskungörelsen till naturskyddslagen (se Svensk författningssamling 1952 nr 821 med ändring 1959:37) skall naturminne på enskild mark vårdas och förvaltas av skogsvårdsstyrelsen om länsstyrelsen inte förordnar annorlunda. Skogsvårdsstyrelserna bör emellertid inte begränsa sin uppgift på ifrågavarande område till att vårda och förvalta nuvarande naturminnen. Om ett bevarande för framtiden av ett område eller naturföremål som naturminne synes kräva lagenlig fridlysning bör skogsvårdsstyrelsen efter samråd med markägaren begära sådan fridlysning hos länsstyrelsen. Även i tillskapandet och vården av naturparker kan skogsvårdsstyrelserna ta aktiv del. Ibland kan det vara tillräckligt med ett mera begränsat ingripande än fridlysning, t ex frivillig överenskommelse med markägaren om skyddsåtgärder eller särskilda skötselmetoder. Härvidlag kan skogsvårdsstyrelserna också medverka.
Genom lämpliga huggnings- och återväxtåtgärder bör eftersträvas att vidmakthålla och utöka lövträdsvegetationen, öppna utsikter m m på platser som är av särskild betydelse för landskapsbilden såsom i skogsbryn, längs vägar och stränder, intill bebyggelse m m.
Anvisningarna till 16 § torde bl a komma att innehålla följande.
De uppenbart illa utnyttjade marker förevarande paragraf tar sikte på omfattar såväl skogbevuxna områden som marker utan skog. Exempel är: förvildade hagmarker, för skogsproduktion lämpliga kalmarker (såsom vissa ljunghedar, fäladsmarker, andra av ålder kala marker, nedlagda åker- och betesmarker), områden med höggradigt glesa äldre och yngre skogar eller med tätväxande ungskogar, karaktäriserade av så nedsatt skiktningsförmåga och värdeproduktion att en utglesning (eller slutavverkning) krävs för att skogen skall kunna utvecklas (resp marken utnyttjas) på ett nöjaktigt sätt, dikningsbara sumpmarker — vilka inte i väsentlig utsträckning nyttjas eller avses för annat ändamål.
Såsom under 2 § anmärkts bör vid tillämpningen av nu ifrågavarande paragraf skälig hänsyn tagas till naturskyddets och landskapsvårdens berättigade krav.
