372
sammanlagd personalstat på femton à tjugo personer torde utgöra en rimlig avvägning i starten. Vid organets uppbyggnad bör största vikt fästas vid angelägenheten att ge organet goda kontakter med angränsande forskningsområden och smidiga arbetsformer över huvud. Utredningen håller det icke för osannolikt att ett naturvårdsforskningsorgan av antydd kapacitet delvis skulle kunna åstadkommas genom ett effektivare utnyttjande eller en ändrad inriktning av befintliga resurser, exempelvis inom naturhistoriska riksmuseet.
Utredningen föreslår alltså att inrättandet av ett målinriktat naturvårdsforskningsorgan med ovan antydda arbetsuppgifter upptages till vidare behandling av statsmakterna, sedan utredningens betänkande undergått remissbehandling hos vederbörande berörda vetenskapliga instanser samt de övriga myndigheter och organ, som i sin verksamhet skulle vara betjänta av en intensifierad naturvårdsforskning.
2. Naturvården och organisationerna
I gällande tillämpningskungörelse till naturskyddslagen har två ideella organisationer tilldelats vissa uppgifter som sakkunnigorgan. Sålunda stadgas i 19 § kungörelsen att svenska naturskyddsföreningen eller lokal förening, som naturskyddsföreningen utsett för ändamålet, bör höras i alla naturskyddsärenden av någon betydenhet. Vidare bör enligt samma stadgande i ärenden, som avser tillämpning av naturskyddslagens bestämmelser om skydd för landskapsbilden eller som eljest är av betydelse för landskapsvården, yttrande inhämtas från samfundet för hembygdsvård eller lokal organisation, som samfundet utsett. Organisationerna har på grund härav kommit att utnyttjas som remissorgan i stor utsträckning. Särskilt kan nämnas att kammarkollegium regelmässigt inhämtat yttranden från organisationerna i vattenmål.
Rent allmänt har framgått av utredningens ställningstaganden att naturvården i framtiden måste anslutas till de för samhällsplanering i övrigt gängse formerna. Naturvårdens behov skall sålunda dokumenteras genom inventering och planering och avvägas gentemot motstående allmänna intressen. Av kravet på koordination följer att naturvårdens arbetsuppgifter bör förvaltas av statliga eller kommunala organ. Dessa organ måste uppbyggas så att de i sig själva representerar den erforderliga kompetensen på området. Ur nyss anförda synpunkter, som utvecklas närmare i det följande, torde det i framtiden icke längre vara erforderligt att naturvårdsmyndigheten för sitt ställningstagande i löpande ärenden utnyttjar den sakkunskap, som kan finnas i de ideella organisationerna.
Vad nu sagts avser dock endast en detalj i organisationernas verksamhet. De har på andra områden en ytterst väsentlig funktion att fylla. Det kan
