vårdens område förstärkas och ges sådana villkor att föreliggande problemkomplex kan angripas planmässigt och uthålligt. Naturvårdsforskningen, sådan utredningen ser den, är till sin kärna naturvetenskaplig, företrädesvis ekologisk, men har i ovanligt hög grad anknytningar till bl a teknisk, social och kulturhistorisk grundforskning. Den ansluter sig också till nyttobetonad forskning på olika samhällsområden, t ex den skogliga och agrikulturella forskningen, viltforskningen, renforskningen, fiskeribiologisk och hydroteknisk forskning m m. Naturvårdsforskningen måste bygga på rön från olika håll, framför allt inom den allmänna zoologiska och botaniska ekologien, varav den kan anses utgöra en del. Det allra viktigaste kravet, när det gäller naturvårdens forskningsunderlag, är därför en stärkt allmänekologisk och biogeografisk forskning. Men därutöver behövs även en speciell, programstyrd naturvårdsforskning, omedelbart inriktad på naturvårdens speciella problem. Bland aktuella frågor, som borde angripas systematiskt, kan nämnas grunderna för naturvärdesbedömning och dokumentation i samband med exploatering, de sällsynta arternas och försvinnande miljöernas problem, studiet av jämvikt och jämviktsförskjutningar i naturen samt frågor sammanhängande med naturmiljöns inverkan på människans fysiska och psykiska tillstånd. Inom den konstruktiva landskapsforskningen finns även en rad problem, som hittills penetrerats ytterst litet.
Redan denna kortfattade karakteristik av naturvårdsforskningen ger vid handen att någon enskild forskare, som behärskar hela naturvårdens område, icke existerar och att det därför är nödvändigt att finna en organisation som uppbyggts för långsiktig samverkan mellan en rad specialister. Kännetecknande för naturvårdsforskningen är vidare att den måste bygga på omfattande fältstudier, spridda över hela landet. I detta hänseende torde de brittiska och amerikanska naturvårdsforskningsorganisationerna kunna ge åtskillig vägledning, även om det med Sveriges begränsade resurser icke är möjligt att kopiera dem.
En naturforskningsorganisation kan tänkas uppbyggd på flera olika sätt. Skäl kan anföras både för att den skall uppbyggas fristående och för att den skall anslutas till en institution vid universitet eller fackhögskola eller ett befintligt forskningsorgan. Denna fråga faller väsentligen utanför naturvårdsutredningens kompetensområde och bör i första hand bedömas av vederbörande berörda eller intresserade vetenskapliga organ, bl a forskningsråden. Utredningen anser sig därför böra inskränka sig till några synpunkter på forskningsorganets kapacitet. För att i någorlunda betryggande former kunna bereda naturvårdsforskningen en rimlig start får organet ej göras för litet. Som ett minimum i fråga om vetenskapligt kvalificerad arbetskraft räknar utredningen med förutom föreståndaren (professor) tre eller fyra fasta högre befattningar, exempelvis laboratorer, samt ett antal forskningsasisstenter. På grund av arbetets natur bör dessa forskare ha rikligt med hjälpkrafter i form av institutionspersonal i olika lönegrader. En
