374
Utredningen har konstaterat att den pågående exploateringen av naturen måste präglas av hänsyn till väsentliga naturvården. I flera viktiga hänseenden styrs exploateringen av central planering. Så är exempelvis fallet med vattenkraftexploateringen, vägbyggandet, anläggandet av skjutfält eller andra militära övningsområden m m. Även på jordbrukets, skogsbrukets, vattenvårdens m fl områden utövas genom centrala myndigheter en viss ledning genom utfärdandet av föreskrifter, råd och anvisningar i olika hänseenden. Det är knappast tänkbart att alla dessa åtgärder skall kunna influeras av naturvårdssynpunkter på ett tillräckligt tidigt stadium, om det icke finns en auktoritativ central naturvårdsinstans, med vilken dessa myndigheter kan samråda eller som själv kan taga initiativ vid behov. Ett mycket belysande exempel på denna art av naturvårdsarbete är naturvårdsdelegationens och vattenfallsstyrelsens överenskommelse 1961 om riktlinjer för vattenkraftutbyggnaden i framtiden. Det är också av intresse att notera, att denna överenskommelse är resultatet av ett långvarigt samarbete, som krävt omfattande fältinventeringar och särskilda undersökningar, och att överenskommelsen förutsätter ett fortsatt samarbete av samma art under hela 60-talet.
Även om naturvårdens bevakningsfunktioner i exploateringssammanhang är betydande, är dock ledningen av det egentliga naturvårdsarbetet enligt det av utredningen skisserade programmet det främsta skälet att inrätta ett centralorgan. Två huvuduppgifter dominerar härvidlag, nämligen tillskapandet av naturområden — nationalparker och naturreservat — samt uppbyggandet av en konstruktiv landskapsvård, i vilken bl a täktregleringen ingår som ett viktigt moment.
I fråga om naturområdena torde i första hand erfordras centrala råd och anvisningar om deras beskaffenhet och allmänna utformning samt om inventering och planering för att lokalisera och närmare avgränsa dem. För de objekt, som är av riksbetydelse, måste förutsättas att centralorganet självt skaffar sig närmare överblick. Även de bebyggelselokaliserande åtgärder, som ingår i den nya naturvårdslagen och som svarar mot strandlagen samt 86 och 122 §§ byggnadslagen, kräver enligt vad utredningens analys gett vid handen, stöd av central vägledning. Täktregleringen kräver en omedelbar kraftinsats av mycket stor omfattning. Det är exempelvis nödvändigt att komplettera de spridda grusinventeringar, som hittills verkställts, under aktgivande på vattenförsörjningens och fornminnesskyddets intressen och härur härleda en översiktlig plan för den fortsatta täktverksamheten, som även tillgodoser näringslivets behov. För denna arbetsuppgift behövs oundgängligen central, sakkunnig vägledning. Vidare erfordras åtskillig rådgivande verksamhet för att upprättande av grustäktsplaner, återställningsarbeten m m skall kunna ske med nödvändig enhetlighet. Slutligen kommer enligt utredningens uppfattning arbetet med naturvårdens medelsdispositioner att kräva ett betydande centralt arbete. För det första är det en makt-
