påliggande uppgift att klarlägga naturvårdens medelsbehov på kortare och längre sikt, att uppgöra erforderliga finansiella planer för verksamheten och att avge anslagsäskanden till Kungl Maj:t för såväl den löpande verksamheten som för de större projekt, som kommer att behöva särskilt underställas riksdagen. I detta sammanhang vill utredningen understryka, att naturvårdsverksamheten med nödvändighet måste förutsättas bli inriktad på de ur samhällets synpunkt väsentligaste objekten och åtgärderna. Tillgängliga medel kommer med all sannolikhet icke att förslå för alla aktualiserade åtgärder. Under sådana förhållanden är en av centralorganets viktigaste uppgifter att åstadkomma en riktig angelägenhetsgradering och prioritering. Enligt utredningens övertygelse aktualiserar verkställigheten av beslut enligt den nya naturvårdslagen, oavsett om man därvid bygger på frivilliga avtal med markägarna eller tillgriper lagens tvångsmedel, en mängd juridiska och ekonomiska problem av delvis ny art. Särskilt erfordras en grundlig genomarbetning av de ersättningssituationer, som uppstår vid olika slag av ingripanden. Det är nödvändigt för att uppnå en enhetlig praxis och rättstillämpning att naturvårdsorganisationen besitter sakkunskap på hithörande områden, särskilt då beträffande de ersättningsfrågor, som är specifika för naturvården, exempelvis ersättning för vissa inskränkningar i markanvändningen eller för hindrad grustäkt. Härvidlag synes rationellast att i första hand bygga upp en central expertis, som ställes till länsstyrelsernas förfogande i mera invecklade ärenden.
Till de mera betydande arbetsuppgifterna för naturvården i framtiden hör även naturobjektens vård och förvaltning. I princip anser utredningen önskvärt att dessa uppgifter decentraliseras så djupt som möjligt. Man kan dock icke bortse från att även på detta område behövs vissa råd och anvisningar liksom fortlöpande medelsanvisningar.
Slutligen är det ställt utom allt tvivel att Kungl Maj:t i framtiden måste ha tillgång till ett sakkunnigt remissorgan på naturvårdens område. Det torde icke kunna undvikas att en aktiv naturvårdspolitik ger anledning till exempelvis besvär över länsstyrelses beslut enligt naturvårdslagen.
Såsom redan framgått av utredningens förslag till ny naturvårdslag bör i framtiden kommunerna inkopplas mer aktivt i naturvårdsarbetet än nu är fallet. Kommunerna har redan nu klart formulerade uppgifter berörande naturvården genom sina åligganden enligt byggnadslagstiftningen och hälsovårdsstadgan. Det synes nu konsekvent att deras medansvar kommer till klart uttryck. Såsom framgått av föregående kapitel har utredningen visserligen icke funnit skäl att göra kommunen till beslutsorgan enligt naturvårdslagen, men icke desto mindre förutsätter åtskilliga av länsstyrelsens beslut kommunernas aktiva medverkan. Det finns även stort utrymme för insatser från kommunernas sida i övrigt. Enligt utredningens uppfattning är kommunernas inkoppling i naturvårdsarbetet det verksammaste sättet att få en bred medborgerlig förankring av naturvärden. Deras främsta uppgift bör
